NORRKÖPING. Fräs, pang och puff-puff.

Med en show som heter duga sätter Dalagruppen natten i brand.

Men, nej. Den håller inte rakt igenom.

Som huvudakt på Lunascenen tar Sabaton med sig en nytrimmad produktion, premiärtestad på finska Tuskafestivalen kvällen före, som verkligen är av det mer påkostade slaget.

Det ser lite ut som ett vapenlager från andra världkriget, med en hel stridsvagn som trotsigt vänder pipan ut mot publiken, ammunitionslådor och annan militärisk memorabilia. Ett lyxigt bygge, som också får komma till bruk under spelningen.
Det smäller ju lite här och var. Du får rökpuffar, bomber och eldkvastar som värmer långt bort i åskådarleden. Det är så snyggt, lyxigt och så jävla metal som det kan vara utan att gå överstyr när det gäller iögonfallande prålighet.

Tyvärr håller det inte rakt igenom. Några obegripliga pauslekar – Thobbe Englund gnabbas med Joakim Brodén mellan ”Swedish pagans” och ”Resist and bite”, medan en brittisk råddare får sina fiskar varma före ”Soldier of 3 armies” – sänker tempot och känslan och skulle väldigt gärna kunna strykas helt ur repertoaren.

Samtidigt visar kvintetten väldigt tydligt hur pass proffsig den har blivit de senaste åren. Tidigare taffliga och halvhjärtade spelinsatser har blivit en koncentrerat drillad leverans där såväl Thobbe som Chris Rörland lyfter en stor del av det äldre materialet. Det låter liksom bättre än någonsin, hårt uppbackat av hyfsat nyrekryterade trummisen Hannes Van Dahl.

Rent repertoarmässigt finns det fortfarande svackor. Alltför få stycken är fantastiska på allvar, snarare medryckande på enklast möjligt direkta vis, och därför blir Sabatonstunden aldrig trollbindande på allvar.

Bomber och granater smäller förvisso högt, men hjärtat nås med andra medel.