Startsida / Inlägg

Fantastiskt ojämnt, Def Leppard

av Markus Larsson
Skärmavbild 2015-06-05 kl. 00.38.36
Nej, Joe Elliott, ta ner fingret. Riktigt däruppe är inte konserten. Foto: Rickard Nilsson

plus3Def Leppard
Plats: Festival stage, Sweden Rock. Publik: Runt 20 000. Längd: 1 timme och 35 minuter. Bäst: ”Photograph” och ”Let it go”. Sämst: ”Two steps behind”. ”Pour some sugar on me” har dessutom alltid varit i det enfaldigaste laget. Fråga: Har gitarristen Phil Collen doppat överkroppen i smör innan konserten? Inte ens grillrestauranger brukar servera lika marinerade köttbitar.

NORJE. Fantastiska hits.
Och en fantastiskt ojämn show.
Soundet är sig likt.
Def Leppard doppar mustiga AC/DC-riff i spunnet socker.
Receptet sålde mer än popcorn på 80-talet.
Hitsinglarna var så radiovänliga att stereoapparater från Kiruna i norr och Ystad i söder sprang ut och köpte kondomer. De ville inte riskera att ha för mycket oskyddat sex.
Och även om Def Leppard är så tillgängliga att alla, precis alla, är välkomna finns det egentligen inga andra som låter som dem.
Även live har den enarmade trummisen Rick Allen det där urtypiska, våta ljudet som var musikens motsvarighet till axelvaddar för ungefär 28 år sedan. Det plaskar och skvätter ordentligt i PA-systemet.
Def Leppard byggde sin attityd på låtar, låtar, låtar. Tillsammans med producenten Robert John ”Mutt” Lange skapade de en formel av guld.
Det går fortfarande inte att hitta några fel eller brister i en ”Animal”.
Eller en ”Photograph”.
Eller en ”Hysteria”.
Det är som om melodierna utrustats med skottsäkert glas och vaktas av 100 Secret Service-agenter. De går inte att komma åt eller skada.
Med det inte sagt att spelningen saknar svaga stunder och frågetecken.
Ibland verkar det som det brittiska rock’n’pop-bandet inte vet hur de ska fylla tomrummen mellan sina evergreens.
Hur ska man annars förklara Rick Savages poänglösa och taffliga bassolo? Eller Phil Collens och Vivian Campbells lika trista gitarrduell i ”Switch 625”? Eller den rumphuggna covern på ”Rock on” av David Essex?
Det är också svårt att begripa varför sångaren Joe Elliott, som hela tiden försöker svinga sitt stativ som Rod Stewart, måste kyla ner stämningen ytterligare med den akustiska bagatellen ”Two steps behind”.
De främsta låtarna och melodierna hade gott kunnat stå för sig själva.
Sedan märks det att sången och körerna ibland blir för svåra att återskapa live. Bandet har inte riktigt samma röstkapacitet längre, vilket blir tydligt i den haltande versionen av ”Love bites”.
Men det har framförts sämre nostalgi på de här scenerna förut.
För ett band som alltid har låtit bäst i ett par dyra hörlurar överträffar konserten förväntningarna.

Låtlistan: •Rock! Rock! (till you drop) • Animal •Let it go •Foolin’ •Promises •Paper sun •Love bites •Armageddon it •Rock on •Two steps behind •Rocket •Bringin’ on the heartbreak •Switch 625 •Hysteria •Let’s get rocked •Pour some sugar on me Extranummer: •Rock of ages •Photograph

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB