NORJE. Som så ofta annars när Sweden Rock ämnar utmana sina bekvämlighetsbokningar:

Det blir rätt band på fel plats.

Och det är ju aldrig jättekul.

Jamey Jasta uttrycker det själv ganska så bra strax före ”This is now”, även om syftet är annorlunda:

– Det är en sann ära för oss att få spela på samma festival som Molly Hatchet, Pat Travers, Opeth och Mötley Crüe.

Naturligtvis kan detta vara hedersamt, men samtidigt medför det en viss problematik. För i den stekande eftermiddagssolen blir det tydligt hur långt från sin hemmaplan Connecticutkvintetten egentligen befinner sig.
Det är chockerande glest framför Rock Stage. De som ändå är där lyckas inte ens få till en hjälplig circle pit i ”Proven”. Och väldigt många av de som ändå har valt hardcorerotad moshbrutalism framför tältfylla tycks måttligt intresserade eller imponerade.

Att Hatebreed under dessa förutsättningar ändå inte hissar vit flagg och lämnar landskapet är i sig en seger. Trots att han har lagt på sig åtskilliga trivselkilon är Jasta vid god vigör och studsar och snurrar i fronten. Och kraften i haksmällar likt ”Live for this”, ”Tear it down” och Slayer-covern ”Ghosts of war” är stabil nog att tala för sig själv.

Under andra förutsättningar hade det sannolikt varit kanon.

Nu blir det snarare en arbetsframgång än en energigivande succé.