GÖTEBORG. Inramningen på trånga, ljusskygga Pustervik kan knappast bli bättre.
Precis som på sitt första album på nära ett decennium låter liveartisten Eva Dahlgren pånyttfödd.

”Jag har räknat ut att jag har skrivit en låt per år. Tack för att ni kom och att ni har väntat på mig.”
Men Eva Dahlgren behövde förstås aldrig vara orolig. Konserten hinner knappt börja innan publikens vuxna tonårsskrik skjuter upp överallt inne på Pustervik, som uppdämd dyrkan som bara måste ut.
Det har också varit värt all väntan. Med den starka albumåterkomsten ”Jag sjunger ljuset” som kvällens absolut största byggsten övertygar sångerskan direkt och rösten tycks bara bli bättre med åren. Inte ens farhågan, att nya skivans sävliga balladaura skulle sänka kvällen, blir något problem. Eva och bandet förstärker den i stället.
Konserten ser ut som den låter. Långsamma svepande rörelser. Eva svartklädd och bakom mörkt, tonade glasögon. Scenen dränkt i rök och dimmigt, diffust ljus. Själva sinnebilden av svårfotode Instagramögonblick, långt från arenasceners intensiva laserspjut.
Det passar givetvis perfekt. Speciellt nya albumets nedbromsat vackra sånger får ännu en suggestiv dimension i den dova formulan, briljant kompat och förstärkt av bandet. Dahlgren har tagit med sig det team, inklusive producenten Johannes Berglund, som varit med och format senaste albumet och tillsammans lyfter de både sångerskans nya låtar och de få äldre som får plats i kväll. De gjuter ständigt in nytt blod och vemod i konserten, som när ”Kom och håll om mig” blir till tungt svajsyntig och driven 70-talsdisco.
Det finns bara två problem med Sverigepremiären. Den är för kort. Och med bara fyra unika Norden-spelningar på schemat är halva den här turnén redan över.
Jag utgår ifrån att någon styr upp en fortsättning.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!