POP Det är ganska sällan en diffus titel som, säg, ”Jag sjunger ljuset” säger särskilt mycket om hur en skiva låter. Det blir mest ett namn, en i bästa fall spännande samling ord.
Med Eva Dahlgrens fjortonde album är det inte så. Tvärtom. Med den fladdrigt trasiga känslan och färgerna från Super 8-filmer och inspirerad av ett ljus som plötsligt sipprade in i hennes annars mörka studiolokal skiner musiken av en specifik stämning. Den låter märkligt nära just det: en skimrande strimma ljus som slår in i ett morgonsomrigt rum.
Som alltid när Dahlgren träffar rätt låter det upplyftande där det mollstämda lika gärna hade kunnat bli ett sorgset ok. Långsamma, drömska sånger där det hoppfulla alltid står över vemodet. Det är svävande och luftigt och vackert. Tillsammans med Umeå-producenten Johannes Berglund och musiker som Deportees-gitarristen Anders Stenberg och Amasons Petter Winnberg har Eva Dahlgren skapat ett mjukt, organiskt och snyggt elektroniskt hem till några av sina allra starkaste sånger på väldigt länge. Förmodligen sedan ”En blekt blondins hjärta”. Utan att ha samma monumentala succéaura kring sig är det här är den naturliga förlängningen av Dahlgrens mest framgångsrika stund. Som en fortsättning låter med drygt två decennier emellan, med allt som tid gör med både musikens och artisters utveckling.
Jag vet inte om jag hade trott att jag någonsin skulle få höra ett sånt här album av Eva Dahlgren igen. Inte för att jag inte trodde hon skulle klara att göra det utan för att jag inte har trott att hon varit riktigt intresserad. ”Jag sjunger ljuset” är inte den klassiskt hittiga återkomsten men det är låtar som precis på samma sätt kommer att spelas mycket och länge ändå.
I en intervju med Svenska Dagbladet nyligen säger sångerskan att hon känner sig som ”en mycket skönare människa” i dag än förut. Och det är just det som lyser igenom och gör ”Jag sjunger ljuset” till ett så starkt, avslappnat och helt självklart kapitel i sångerskans drygt 35-åriga karriär.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!