SOUL ”Emptiness is richer than fullness”, säger Kenya Hara, art director på japanska Muji i magasinet Cereal, som jag läste i en solstol i helgen. Han utvecklar sitt resonemang med att tomhet – oavsett vem som använder den och hur – är jakten på optimal frihet.
Få i modern popmusik har utforskat just tomhet som 27-årige James Blake från Enfield, London. En ensamvarg sedan barndomen som hellre satt själv vid pianot än gick med i skolorkestern. Blakes egenproducerade debutalbum från 2011 är något av det tystaste som tassat sig upp på topplistorna.
Hans minimalistiska uttryck och ljusskygga hållning har paradoxalt nog gjort honom till världens största artisters favoritartist. Kanye West älskar honom, Drake har samplat honom och Beyoncé har lånat hans röst och penna på ”Lemonade”.
På sitt tredje soloalbum har han jobbat med Frank Ocean. Blake och Ocean är en drömduo i paritet med Roger Federer och Stefan Edberg. Frank Oceans sensibilitet svävar över hela albumet. Hans låtskrivande och vänskap beskrivs som den största inspirationen bakom musiken på ”The colour in anything”. Addera strålande gästspel från Connan Mockasin och Bon Iver. Vad demonproducenten Rick Rubin däremot gjort, förutom att ligga på golvet, klia sig i skägget och säga ”yes” eller ”no”, är mer oklart.
”The colour in anything” är en en timme och sexton minuters odyssé i James Blakes inre. Fängslande, på gränsen till hypnotiserande. Behaglig men aldrig tråkig. Temat är att hitta ut ur en dimma av gräsrök och ge efter för riktig kärlek. Blake sjunger fritt och dynamiskt på ett sätt som för tankarna till Joni Mitchell, som en gång gav honom karriärråd. Han gör så i en rymd där bara de mest relevanta elementen fått bestå. Man sitter som på nålar och bara väntar på nästa andetag.
BÄSTA SPÅR: ”f.o.r.e.v.e.r.”, ”Waves know shores”, ”Always”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!