Startsida / Inlägg

Iron Maiden-Janick var törstig, då bjöd Aftonbladet på pinten

av Mattias Kling
En väldigt tacksam Janick Gers poserar med en yngre version av inläggsförfattaren vid en väldigt sen timme i Göteborgsnatten. Foto: Christoffer Röstlund Jonsson
En väldigt tacksam Janick Gers poserar med en yngre version av inläggsförfattaren vid en väldigt sen timme i Göteborgsnatten. Foto: Christoffer Röstlund Jonsson

Håll i hatten popsnören, det kommer att bli väldigt mycket Iron Maiden här de närmaste dagarna. Måhända inte vare sig konstigt eller orimligt, då metalgiganterna i morgon har Europapremiär på den ”The book of souls”-vända som den 17 juni når Sverige och Ullevi – men kanske mest nu för att jag i detta nu befinner mig i tyska Dortmund för att ta tempen på själva jungfruspelningen på EU-mark.
Därför kan det ju kännas motiverat att ta en hastig blick i backspegeln, och minnas en dråplig liten episod som utspelade sig under några sena timmar på Sveriges baksida då bandet skulle göra ännu en spelning inför ett fullsatt Ullevi. Nämligen i själva skåran mellan juni och juli 2011.
Det började, som så mycket annat gör i journalistvärlden, med det mycket väntande. Jag hade åkt över till 031-land redan under dagen för att supporta Nöjesbladets utsände reporter Christoffer Röstlund Jonsson så gott jag kunde och tvåla in mig i atmosfären i staden ett dygn före showstart.
Man kan väl inte påstå att den var direkt löddrig eller väldoftande. Snarare kändes det som en typisk sommarkväll i en halvstor svensk stad; liksom mer laddad av förväntan och avvaktande än superpeppat rest på stortånaglarna. Och av det där bandet, som medan vi var ute och rekade på stan såg till att slita en serie nya avloppshål på publiken i Roskilde, såg vi förklarligtvis föga. Så vi gick runt. Pratade lite förstrött med fans och började så smått inse det smått omöjliga i att få hem ett superknäck till morgondagens tidning.
– Vi ska ha ”Så festade Maiden i Göteborg i natt!”, flåsade nyhetschefen på redaktionen i Stockholm som drömutlägg.
– Det blir nog bra med det också, var vårt föga förhoppningsfulla svar.
Bristen på trådar att dra i innebar därför att Christoffer och jag strax före midnatt befann oss tryggt parkerade i Aftonbladets föga fashionabla lägenhet i de gamla sleazekvarteren nära Odinsplatsen. Kollegan jobbade på ett så kallat nödknäck som kunde täcka upp någon sida i tidningen, jag minns inte exakt om vad det handlade om, medan jag satt och gick igenom någon researchdrapa till det som skulle bli ”Only young twice – Historien om Europe”, som släpptes senare samma år.

Törstige Janick på scen på Ullevi mindre än ett dygn
Törstige Janick på scen på Ullevi mindre än ett dygn efter mötet. Foto: Jimmy Wixtröm

Då kommer samtalet från fotografen Jimmy Wixtröm, som häckat på Landvetter i väntan på att bandet eventuellt skulle överge Danmark för Sverige under natten.
– Maiden har precis landat. Jag skuggar dem på väg in mot stan, var beskedet.
Bara att dra på sig strumporna igen och småspringa ner till stan igen, med andra ord.
Vi hade ganska så goda indikationer på att bandet, i den mån de skulle dyka upp, hade planer på att tillbringa natten före sitt gig på hotellet Radison Blu. Antaganden som också skulle visa sig stämma.
Då jag och Christoffer anlände till Västra Hamngatan i de centrala delarna av stan var det redan rätt så fullt med folk där. Fans i varierande åldrar, beväpnade med skivor, tröjor, turnéprogram och kroppsdelar redo att signeras av storfavoriter på ingång.
Således blev det aningen tumultartat när hårdrocksdignitärerna slutligen nådde fram till sitt hotell – efter att ha färdats i något som alltid beskrivs som ”ilfart” enligt hederlig svensk journalistprosa.
Fem sjättedelar valde stora entrén, frontmannen Bruce Dickinson susade på stjärnrutinerat pilotmanér under radarn och gjorde en inflygning via garaget i källaren. Adrian Smith spexade med ett lösskägg, Nicko McBrain och Steve Harris skrev glatt autografer till sina beundrare medan Dave Murray tyckte att det var dundertrevligt att vara tillbaka i Sverige. En rockstjärneentré mitt i natten helt enligt grundformuläret, med andra ord.
Och därmed torde allt vara klappat och klart. Bilderna var fixade, ett citat och två av ovan nämnda ickeuttömmande karaktär var säkrade och allt som återstod var egentligen för reportern att sätta papper i maskin.
Not quite.
Turligt nog dröjde vi oss kvar utanför hotellentrén och pratade lite med folk om den kommande spelningen. Bytte lite minnen från tidigare Maiden-besök i Göteborg och Sverige, såg Adrian en smula planlöst stolpa runt i lobbyn ett par minuter och Bruce Dickinson för en kort stund göra detsamma.
Då lösgjorde sig en rödskiftande hårman från Radisson Blus djupaste gömmor. Stolpade ut genom entrén och tittade sig en smula vimmelkantigt om, än mot höger och än mot vänster, som för att hitta en fast krok att hänga upp lokalsinneskappan på.
Jag hoppade med ens fram till Janick Gers, ägaren till frisyren, välkomnade honom till Göteborg och ställde därefter frågan:
– Vad ska du göra nu?
– Jag ska på puben, väste han.
Inte ovänligt. Inte speciellt välkomnande. Bara konstaterande och lite gubbknarrigt.
Puben?
– Jag sa ju det, ”puben”. Vet du var den ligger?
– Jajamensan. Det är bara att haka på.
Så kom det sig att jag, bara timmar före gig, ångade på i ett försök att hålla jämna steg med den väldigt snabbfotade och långbente gitarristen genom ett halvdunkelt Göteborg med destination The Dubliner (adress: Östra Hamngatan 50 B). Kastade ur mig några frågor om det som hade varit (”Det regnade i Roskilde. Det var trist, men jag tycker giget funkade i alla fall”) och det som komma skulle (”Det kommer bli bra. Det är alltid bra i Sverige”) innan vi anlände på puben och gitarristen fick sig en öl i näven (Christoffer slantade upp för kalaset med surt förvärvade vikarieslantar).
Och så var det med det. Gers poserade glatt på en bild med yours truly och minglade loss bland besökarna efter att ha tackat för guidning och dricka. Efter en stund dök Adrian Smith upp och småpratade lite innan han fick klart för sig (tack, Biffen!) att jag inte var någon vanlig slashas utan även en skrivande och rapporterande sådan. Då tog han vänligt i hand och försvann snabbare än du ens hinner säga ”El Dorado”.
Hans högerhand var väldigt lotionmjuk.
Sålunda lent avrundas denna historia. Något bortdraget, inget tillagt.
Men det blev ju ett knäck enligt drömutlägg till tidningen i alla fall, som fläktes upp över ett uppslag modell det nedan. Ännu ett panikjobb bottnat i tur och tillfällighet. Och vars egentligt varaktiga behållning är det fullkomligt absurda i dess tillkomst.

Nöjesbladets uppslag från den 1 juli 2011.
Nöjesbladets uppslag från den 1 juli 2011.

Läs mer: 

Recension av senaste albumet, ”The book of souls”.

Recension av konserten på Ullevi, den 1 juli 2011.

Instagram

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Bea Blom
  • Nöjeschef: Ylva Niklasson
  • Tf chefredaktör och vd: Lena K Samuelsson
  • Tf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB