DORTMUND. Metalgiganterna gör det inte helt lätt för sin publik.
De trilskas, spelar oresonligt sina nya kompositioner, låter ett färskt tiominutersepos bli repertoarens centralpunkt och kastar in en halvobskyr semiballad redan som tredje nummer.
Spelar roll – det här är en kväll då Iron Maiden får publiken att älska nästan allt. Och det lär ske på Ullevi också.

På många sätt är platsen för Europapremiären av sextettens pågående världsturné vald med största känsla och respekt för det förgångna. Inte nog med att gruppen för 13 år sedan valde att spela in det som skulle bli ”Death on the road”-dvd:n/cd:n i lokalen – här gjorde britterna också ett minst lika välspritt framträdande 1983 tillsammans med bland andra Judas Priest och The Scorpions, som för många sjuttiotalister öppnade portarna till hårdrockens värld då det sändes i SVT samma år.
Så draget att i år flytta Rock im Revier-festivalen till just Dortmund och Westfalenhallen, från att i fjol ha arrangerats i närliggande Gelsenkirchen, kan tyckas vara ett sätt att skräddarsy evenemanget efter Iron Maidens arv och historia, som Bruce Dickinson vill kalla det.
På plats i östra Ruhrområdet är det väldigt tydligt varför det är just så.
Jag har hört och upplevt högljudd Maiden-publik. Sett gruppen välta Ullevi eller Stockholms stadion, Oslohallar och en viss Globenboll strax söder om Söder.
Men det var länge sen stämningen var precis så här elektrisk. Att det sprutar och sprakar mellan band och deltagare på ett sånt sätt som gör att 15 000 på plats i Dortmund sjunger de komplicerade gitarrbyggena i tio minuter långa ”The red and the black” som om det var just det här de var satta på jorden för att göra. Att ”Fear of the dark” knappt hinner inledas innan publiken tar över eller att jublet som möter den väldigt uppblåsta djävulsfiguren i första extranumret ”The number of the beast” spränger även de mest härdade av trumhinnor.
Vi kan kalla det heavy metal-magi. Eller bara den symbios som uppstår väldigt sällan, men väldigt oftast på konserter med just Iron Maiden.
Gruppen är ju proffs på vad den gör. Janick Gers lägger sin vita basketsko på stärkaren när det kan vara motiverat (vilket är ganska ofta), bromancekänslan mellan Dave Murray och Steve Harris i andranumret ”Speed of light” förstärks av ett synnerligen förälskat ögonkast dem båda emellan och att Dickinson ganska nyss kämpade mot cancer i mun och strupe märks ingenting.
Det här är en väldigt taggad och lyckad Europapremiär. Och en show som lär välta Ullevi.
Fotnot: Iron Maiden spelar i Göteborg den 17:e juni.