NORJE. Publiken må vara större och bandet mer efterlängtat. Men efter Imperial State Electrics nära nog perfekta rockurladdning är det svårt att inte se The Hellacopters återförening som Nicke Anderssons förbandsgig.

Och då var det ändå en av fredagens roligaste konserter. Men det är så förbannat lätt att bli glad av att se Imperial State Electric på scen. De sprittande riffen. Det enkla men raffinerade låtskrivandet. De medryckande melodierna. Det svängigast glada i 70-talsrocken och hur lekfullt och självklart kvartetten väver in Thin Lizzy eller Kiss ”Black Diamond” i låtarna. Hur bandet till och med lyckas renovera upp den hopplöst slitna covern ”Born to be wild” till en intensiv succéfinal.
Publiken växer med varje låt. Från att det varit orättvist glest framför Sweden Stage jobbar bandet upp området till den där klassiska festivalstämningen i skarven mellan eftermiddag och kväll. Det är, för dem som inte har ölpicknick, väldigt, väldigt svårt att stå still.
Egentligen är det väl synd att jämföra. Men eftersom frontmannen Nicke Andersson står på scenen för andra gången på den här festivalen är det svårt att låta bli att peka på skillnaderna. Då går det inte att komma ifrån att sångaren verkar betydligt mer bekväm i kväll. Han tar för sig mer, skämtar mer och ser gladare ut.
Det kan förstås vara slumpen. Men vad som förmodligen inte är det är hur det luftiga, hitsäkra materialet låter så självklart och gjutet för både Nicke Andersson och resten av det imponerande live-svetsade Imperial State Electric.
En av årets största höjdpunkter.

LÄS ALLT OM ÅRETS SWEDEN ROCK HÄR!