POP Det har varit en strålande försommarvecka för popbanden. I fredags kom Yumi Zoumas debutalbum ”Yoncalla” och så nu – Whitney! Det var först en smula förvillande när Whitney släppte sin debutsingel ”No woman”. Men Chicago-bandet har ingenting att göra med vare sig Whitney Houston eller Bob Marley. Snarare med vältummad vinyl från kaliforniskt 70-tal. ”Light upon the lake” låter som en Highway 1-tur mellan San Fransisco och San Diego.
Så varför ska du lyssna på ännu ett lillgammalt band som just upptäckt Curtis Mayfields mjuka falsett, The Band-blås och skogshuggarskjortor med en air av barrdoft? Jo, av precis samma anledning som vanligt. Att det är så kärleksfullt, elegant och naivt utfört. Whitney angriper rockhistorien ödmjukt, snett underifrån, med kisande ögon. De sjunger och spelar som var de ständigt bländade av den. När deras korta och konsekventa debut tar en tvär vändning i ett rökigt jazzgroove – jag tänker plötsligt på dem som ett Chicagos Ben Folds Five – är trion själva lika bländande. Och fångar på något paradoxalt och outgrundligt vis, ett exakt nu.
BÄSTA SPÅR: ”Red moon”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!