Startsida / Inlägg

Sabaton låter lyxigare än någonsin

av Mattias Kling
Sabaton
Sabatons krigsmetal går som på räls men utvecklas också åt det större och mer bombastiska hållet.

Sabaton ”The last stand”RateSabaton
The last stand
Nuclear Blast/Sony

METAL Det är egentligen lika mycket envishet som en fullfjädrad fingertoppskänsla för vad som är exakt lagom opassande som har tagit dalatruppen från Falun till världens största scener. En benhård kontroll av den egna karriären, inte ens i dag lämnar kvintetten över det affärsmässiga till externa bokningsbolag eller managementfirmor.
Sabaton är och förblir en gör det själv-idé på högsta multinationella nivå. På bara ett decennium har den tagit dem från bottenföda på exempelvis Sweden Rock till att tidigare i år toppa nämnda festivals finalkväll. Och detta samtidigt som en stor del av omgivningen har rynkat fisförnämt på näsorna åt deras konsekventa krigskoncept – ovanligt neutralt i sin ideologiska hållning – och bombastiskt högtravande krutmetal.
Åttonde albumet rullar på i högst bekväma hjulspår, om än med en utveckling åt det ännu större och läckrare. Tillsammans med producenten Peter Tägtgren har gruppens kreativa kärnduo, sångaren Joakim Brodén och basisten Pär Sundström, ytterligare lyft fram keyboards i soundet och klär upp de elva nya kompositionerna i körarrangemang av det mest flådiga och lyxiga snitt. Arrangemangen låter polerade med sämskskinn. Bolstermjuka samtidigt som de är voluminöst kraftfulla.
Det är ett Sabaton som vi känner igen sedan tidigare men som ändå bjuder på en, inom det utrymme som stilramen tillåter, hyfsat äventyrlig uppsättning infall. ”The lost batallion” dundrar på med Def Leppard-elektroniska rytmer (naturligtvis samplade från en kulspruta), ”Hill 3234” lånar en brygga från Metallicas ”Creeping death” samtidigt som ”The last battle” är 80-talsromantisk cock rock i direkt linje från Europes främsta succéår.
För det mesta faller strategin väl ut. Om än inte på ett sätt som kvalitetsmässigt lyfter kvintetten till nästa nivå. Precis som på föregångaren ”Heroes” hittar gruppen formen på allvar först i halvtid, strax efter Jon Shaffers radioteaterpaus ”Diary of an unknown soldier”. I följande låtar faller traditionen och äventyrligheten bekvämt på plats bredvid varandra. Titelspåret bärs fram av samma vemod som ”Hearts of iron”, rappa ”Rorke’s drift” letar sig tillbaka till den snabbfotade energin på exempelvis ”The art of war” (2008) medan ”Winged hussars” har ett lika busenkelt som genialt keyboardriff som är omöjligt att tvätta ur medvetandet.
Det finns med andra ord inget på ”The last stand” som talar emot att Sabatons segertåg kommer fortsätta gå som på räls.

BÄSTA SPÅR: I ”Shiroyama”, som avhandlar samurajupproret mot den kejserliga armén i Japan 1877, väver Joakim Brodén och avhoppande gitarristen Thobbe Englund ihop en vansinnigt stark melodimatta som lyfter kompositionen långt över standard.

VISSTE DU ATT… …gruppen, förutom sin egen festival i hemstaden, även står bakom en årlig kryssning mellan Stockholm och Åbo? Årets seglats, som lägger ut den 14 december, sålde slut på mindre än 20 minuter när biljetterna släpptes tidigare i veckan.

LYSSNA OCKSÅ PÅ: Iron Maidens ”Paschendale” (2003). Samarbetet mellan Steve Harris och Adrian Smith på albumet ”Dance of death” står sig stolt bland gruppens mest nerviga krigsskildringar.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB