GÖTEBORG. ”Om ni bara visste hur mycket det här betyder” säger Kristian Mattsson när han blickar ut över den ymniga publiken framför den största Way Out West-scenen.
Men det är inte så svårt att se den här spelningen som ett slags triumf för singer-songwritern från Leksand, sedan flera år ett respekterat namn internationellt men först nu riktigt erkänd i Sverige.
Det är dessutom först i kväll som jag verkligen inser vilken begåvad artist det här är.
För när regnet faller tungt över Slottsskogen räcker det i regel inte att bara gå upp och ställa sig och spela lite för att nå ut till ett hav av frusna regnkappor. Eller, det borde inte göra det. Men The Tallest Man On Earth går upp ensam med en elektrisk gitarr och Håkan Hellströms kapellmästare Stefan Sporsén på kornett.
Och en lite kufig kille i jeans och t-shirt – jag tänker av någon anledning ofta på en ung Kris Kristofferson när jag ser honom – lyckas de facto dra blickarna till sig lika bra som den betydligt mer spektakulära Grace Jones tidigare på kvällen.
För Mattsson har stått på scen förr, han har jobbat sig till det där svårfångade som brukar kallas närvaro, med en rätt egen lätt hukad scenstil och något laddat i blicken.
Inte bara det. Låtarna skriker och gapar sällan, blir ofta bättre ju mer lågmälda de är. Men de är sofistikerat konstruerade och den tunna linje som skiljer en trist singer-songwriter från en lysande är ofta hur bra man är på att spela.
Kristian Mattsson är en lysande gitarrist, som aldrig gör mer än han måste men vet att göra det snyggt, både när han kör solo och det lika smakfulla, delvis amerikanska, bandet backar upp.
Dessutom har han något annat livsviktigt för en bra singer-songwriter: vidsynthet. Det hörs att det är en musikälskare som har hållit i pennan.
Som i till exempel nya ”Time of the blue”, med elegant sordinerad Sporsén-trumpet. Mattsson tillägnar den kvällens huvudakt.
”Om ni bara visste hur mycket jag har lyssnat på PJ Harvey” säger Kristian Mattsson.

LÄS ALLA RECENSIONER FRÅN WAY OUT WEST HÄR!