Startsida / Inlägg

Så skulle det se ut om skivomslagen talade sanning

av Mattias Kling

Även om skivkonvolut, och dess utformning, kanske bär en tynande importans i dagens streamingsamhälle så är de ändå en spegling av det artisten vill framhålla. Måhända en stämningssättare, en visualisering av albumets innehåll eller bara något braskande som ska få konsumenten att välja nämnda alster framför något annat.
Kort sagt – lyssnarens första möte med musiken som ryms däri.
Ibland kan det bli riktigt lyckat, emellanåt märkligt, understundom rakt uppåt väggarna jättekonstigt.
Det här inlägget handlar inte om det. Utan om hur några skivor hade kunnat se ut, om grupperna bakom dem tog sanningsserum och på riktigt speglade utgåvornas innehåll.
Facebooksidan The Page Formally Known As Honest Album Art har tagit fasta på det och, i satirens goda namn, tagit sig friheten att redesigna en rad mer eller mindre kända konvolut. Ofta med ett resultat som kan ses som pricken över i.
Här är några favoriter ur en diger samling av trams och allvar som bjuder stort nöje en lite gråfuktig söndag.

Ghost Ghost ”Opus eponymous” (2010)
Östgötabandet har länge fungerat som något av en vattendelare inom de mer navelskådande skikten av metalvärlden. För även om de snabbt fick en trendkänslig anhängarskara när de var mystiska och underground (det vill säga, ingen hade hört talas om dem) så såg dessa kappvändare lika snabbt till att hytta med fingret och kalla Papa Emeritus och hans maskeradgäng för svikare så fort tygpåsehypen började nå ut till den breda massan.
Då blev det ju också läge att gnälla över att Ghost inte alls var lika hårda och diaboliska musikaliskt som deras image lät påskina. Att parallellerna som tidigt drogs upp med Mercyful Fate kanske inte höll rakt ut, utan att bandets sound faktiskt har mer gemensamt med klassisk hårdrock än med djävulskramande metalakter från 80-talet. Att byta ut gruppens logga på debutalbumet till Blue Öyster Cults ligger därmed helt rätt. Och inget som påven och hans gastar heller har hymlat med.

Manowar Manowar ”Kings of metal MMXIV” (2014)
Emellanåt kan det ju faktiskt vara svårt att ägna sig åt satir utan att råka dela ut en rallarsväng nedåt. Det kan ses som elakt i överkant, men också som ett olycksfall i arbetet. Som något en får leva med, tugga i sig och gå vidare i livet, utan att ranta loss i kommentarsfält och twittertrådar.
För nog går det att se ovan omtolkning av Manowars nyinspelning av det väldigt utmärkta 1988-albumet ”Kings of metal” som synnerligen träffsäker. Ett konstaterande av det uppenbara att andra installationen i gruppens serie av dylika tilltag (en så kallad ”upphottning” av debutverket ”Battle hymns” släpptes fyra år tidigare) knappast går att se som något annat än att gruppen tycks ha Metallica-svårt att prestera ny musik som når upp till fornstora dagar. Något som inte minst underströks av den väldigt ljumna ”The lord of steel” (2012).

Deafheaven Deafheaven ”Sunbather” (2013)
Liksom Ghost här ovan har Kaliforniens kommersiellt mest gångbara unblack metal-grupp  fått utstå en hel del spott och spe från genrens paragrafryttare. Låt vara för att kärnduon George Clarkes och Kerry McCoys musikaliska gärning mestadels låter likt hämtad från en norsk fängelsehåla – de har mage att presentera den på ett sätt som får liksminkade tangentbordsriddare att i emfas sträcka sig efter spikklubban. Ett pastellkolorerat omslag? En titel som snarare för tankarna åt The Beach Boys eller någon loj reggaeakt? Texter som snarare refererar till urspårade relationer och den lilla människans svårigheter i en urban tillvaro?
Nej. Satanii perkelä, dø du hvite krist, total fucking annihilation of the posers, och så vidare.
Likväl. Det går inte att sticka under stol med att Deafheaven genom detta har lockat till sig en publik som kanske inte direkt ställer klockan efter Marduks releaseschema. Att deras kundkrets kanske är åt det mer skäggiga och välfriserade hållet, som kanske väljer en svår och bitsk ipa till fredagsmyset framför en sejdel getblod. Att de måhända hellre pryder huvudet med en chic sotarmössa än en överkörd kråka.
Att de helt enkelt är… hipsters.

Metallica Metallica ”…And justice for all” (1988)
Såsom varande världens största metalband är naturligtvis thrasharkitekterna vana vid att hånas upp och ner i parti och minut. Vissa straffsparkar bjuder de själv på (Lou Reed-samarbetet ”Lulu” och det senaste klädsamarbetet med snofsiga designerhuset Brioni för att nämna några få i en rad av märkliga saker) medan publik och häcklare gärna fyller på med andra saker att fnissa skadeglatt över.
Ovan omnämnande av ”…And justice for all” går naturligtvis att se som ett puritistinlägg i debatten. För skivan var mycket riktigt den sista innan kursomläggningen med det obscent framgångsrika svarta albumet tre år senare, ett slags adjö till det progressiva låtskrivande och de handledsknäckande riffstrukturer som fått ta form under föregångarna ”Ride the lightning” och ”Master of puppets”. Den vägkorsning som vissa hardcorefans gärna hade sett vara in absurdum gällande för den fortsatta karriären, alternativt en svanesång innan allt spårade ur och blev underligt och lämpligt för masskonsumtion.
Jag hör emellertid inte till denna skara. Men nog går det att förstå den frustration som vissa tycks känna över vad Metallica kom att bli, även 28 år senare.

Anselmo Phil Anselmo & The Illegals ”Walk through exits only” (2013)
Några kommer säkert anse att bilden ovan är att gå ett steg för långt. Och jo. Att blaffa ut en swastika över den forne Pantera-sångarens ansikte är stark tobak och långt ifrån okontroversiellt. Men samtidigt ett svar på hans egna agerande.
Efter att frontmannen avslutat sin scentid på Dimebash-festivalen i januari i år med att göra en Hitler-hälsning och skrika ”white power” finns det liksom få förskönande omskrivningar. Han må ha varit hur pruttfull på vitt vin som helst, det försvarar liksom inte ett agerande som varje tänkande människa inser är idiotiskt och rakt igenom förkastligt. Och som får extra bränsle av att det inte är första gången Anselmo har sett sig nödgad att fälla rasistiska kommentarer i det offentliga.
Frontmannen tvingades senare pudla å det grövsta, efter att först ha viftat bort incidenten i ett kort inlägg på sitt skivbolag Housecores hemsida, och gjorde ett uttalande om att hans agerande var ”olämpligt” och att ”alla som känner honom vet att han inte är sån”.
Och visst. Måhända är han ingen brunskjorta, utan visar bara på spontant dåligt omdöme vid ovan nämnda incidenter eller genom att använda sydstatsflaggan på omslaget till Superjoint Rituals skiva ”Use once and destroy”.
Vad vet jag? Det enda som går att säga att nämnda bildar en indiciekedja av mindre bekvämt slag. Och att den där swastikan kanske inte är så felplacerad ändå.

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB