Startsida / Inlägg

Metallica hade mått bra av en nej-sägare

av Mattias Kling
metallica-press-wall-billboard-1548
Thrash-giganterna Metallica behöver en redaktör, tycker Mattias Kling.

Metallica ”Hardwired … to self-destruct”RateMetallica
Hardwired…to self-destruct
Blackened/Universal

METAL Den moderna musikbranschen lider av en uppenbar brist på redaktörer. På människor som vågar sätta ner foten, tygla artisternas iver och i stället ta till vara på deras bästa kreativitet. Som kan renodla, som vågar välja bort och som kan fatta de tuffa besluten för helhetens bästa.
För ett tag tycktes det som att Metallica hittat just en sådan person i Greg Fidelman. Inte bara för att 51-åringen – som på senare år har skött studioreglagen åt såväl Adele som Slayer – har gett thrash-giganterna deras fetaste ljudbild sedan det legendariska svarta albumet, utan också för att de singlar som har föregått tioendegiven har bjudit på en ovanligt välredigerad och fokuserad version av gruppen.
Så är emellertid inte fallet albumet igenom.
I likhet med ”St Anger” och ”Death magnetic” hade en hel del på ”Hardwired…to self-destruct” tjänat på att komprimeras och tajtas till. Att idéerna och infallen utsatts för ett envist och benhårt granskningsförfarande, så som det anstår ett band i hårdrockens absoluta elitserie.
Särskilt tydligt blir detta på skiva två. För att få plats med tolv spår och nära nog åttio minuter färsk musik har kompositionerna nämligen styckats upp till en tvillinggiv, där själva skivbytet också innebär en skiftning i såväl temperament som utförande.
Nog för att ”Murder one”, titeln är hämtad från Lemmy Kilmisters karakteristiska basrigg, är en referensspäckad hyllning till Motörhead-legendaren – men mycket till låt är det inte. På samma sätt är ”Am I savage?” ett stolpigt och osmidigt försök till ”…And justice for all”-progressivitet som mest pågår utan att fastna i medvetandet.
Dessa irriterande plumpar i protokollet, tillsammans med riktningslösa ”ManUNkind”, blir extra svårsmälta när Metallica dessförinnan har samlat ihop sin starkaste låtparad på mycket länge. Singlarna ”Hardwired”, ”Atlas, rise!” och ”Moth into flame” är redan inarbetade och kommer säkert leva längre i liverepertoaren än kompositionerna på de båda föregångarna, men det finns mer av samma kaliber.
Hade kvartetten lyckats hålla just denna kvalitet skivorna igenom, alternativt skurit ner omfånget till nio stycken, hade vi om några år måhända talat om albumet med samma respekt som ”Master of puppets” eller ”Ride the lightning”.
Nu blir det ändå mest ett bevis på att ensemblen skulle må bra av att omge sig med fler nej-sägare och obekväma röster.

BÄSTA SPÅR Semiballaden ”Halo on fire” är lyckligtvis inte någon blåkopia av vare sig ”Fade to black” eller ”The unforgiven” – utan snarare ett nervdallrande dramatiskt stycke som bär klara drag av Iron Maidens ”Remember tomorrow”. En låt som gruppen tidigare också har spelat in en coverversion av.
VISSTE DU ATT … …”Dream no more” är ännu en låt som hämtar inspiration från skräckmästaren HP Lovecrafts digra ”Necronomicon”-mytologi? Tidigare exempel på detta är bland andra ”The call of Ktulu” (”Ride the lightning”) och ”The thing that should not be” (”Master of puppets”).
LYSSNA OCKSÅ PÅ: Testaments”The brotherhood of the snake” (2014). Ett band som kom fram i kölvattnet av Metallica och som fortsätter bjuda på högkvalitativ gubbthrash ännu 30 år in i karriären.

SÅ BRA ÄR SKIVAN – LÅT FÖR LÅT
RateHardwired
Ett rappt thrashstycke som gruppen har skrivit en rad gånger i karriären. Dubblaförgasare-metal av piggt och tillfredsställande snitt.
RateAtlas, rise!
Utmärkte sig mest vid förhandslyssningen för en månad sedan och håller ställningen starkt även nu.
RateNow that we’re dead
Märkliga percussionrytmer och bredbent ”Load”/”Reload”-gung som har potential att bli en riktig arenavältare live.
RateMoth into flame
Groove, hastighet och en melodiöst supereffektiv refräng. Här löder bandet ihop sitt 80- och 90-tal på bästa sätt.
RateDream no more
Mollstämda Alice In Chains-harmonier och ”Sad but true”-tyngd när Cthulhu reser sig ur djupet.
RateHalo on fire
Utnyttjar Metallicas samtliga känslolägen på ett förbluffande utmärkt sätt under åtta gastkramande minuter.
RateConfusion
Några av skivans bästa riff ställs mot en högst märklig refräng i stil med ”Cyanide”. Inte så giftigt som det kan låta.
RateManUNkind
Rob Trujillo gör sitt enda låtskrivarbidrag via några basslingor. I övrigt en trögflytande halvboogie i baktakt som pågår alldeles för länge.
RateHere comes revenge
Återigen är över sju minuter för omfångsrikt, men aggroriffen och Hetfields bett i refrängen håller intresset vid liv.
RateAm I savage?
Titelns vitsiga ögonkast mot två av Metallicas tidiga inspirationskällor (Diamond Head och Sweet Savage) borgar för NWOBHM-magi, men här får vi snarare svårsmält progmetal utan ”Justices” melodiskärpa.
RateMurder one
Textens varma famntag runt Lemmys minne är ärligt menat, men låten i sig är hookbefriat ”St Anger”-nonsens.
RateSpit out the bone
Ett thrashrappt avrundningsstycke som även det hade tjänat på att redigeras ner till mer snärtigt hanterlig längd.

LÄS FLER NYA SKIVRECENSIONER HÄR!

  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB