Startsida / Inlägg

De var bäst och sämst på Netherlands deathfest

av Mattias Kling
Demolition Hammer
En yngre version av Demolition Hammer. Hur comebacktruppen klarade sig i helgen kan ni läsa längre ner i inlägget. Foto: Facebook

På ett sätt kändes det som ett hugg i hjärtat när den utmärkta festivalen Neurotic deathfest gick i graven den 19 april 2015. Sedan den blygsamma starten i Rotterdam elva år tidigare hade evenemanget, som på slutet hölls i staden Tilburg i sydöstra Holland, arbetat sig upp till att bli en av Europas bättre extremmetalhappenings – inte minst på grund av dess evenemangsområde i utmärkta konserthallen Poppodium 013, där även Roadburn håller hus.
Tro fan att avvecklingen lämnade ett hål. Som emellertid inte var ofyllt länge, då arrangörerna bakom den omskrivna Maryland deathfest, förlagd till Baltimore strax söder om New York på amerikanska östkusten, klev in redan förra året och anordnade premiärupplagan av filialtillställningen Netherlands deathfest.
I helgen anordnades den andra upplagan av extremeventet, en tre dagar och kvällar lång hyllning till musik som gärna spelar snabbare än finkänsligt än sansat och står upp för det fula och ruttna i livet. På en rad olika sätt.

Kaliforniska Exhumed ljussätter naturligtvis sin gore metal i tjusigt blodrött ljus. Foto: Mattias Kling
Kaliforniska Exhumed ljussätter naturligtvis sin gore metal i tjusigt blodrött ljus. Foto: Mattias Kling

Ta första bandet jag ser, San Josés Exhumed. Att deras debutfullängdare, släppt 1998, är döpt till ”Gore metal” säger väldigt mycket om var de hämtar sin livsluft ifrån. Och med liveupptåg likt en zombieobducent som springer in på scenen och viftar med en motorsåg eller, som i avslutande ”Open the abscess”, tar ut långa rep ur magen (ska likna tarmar, antar jag) för att sen stagediva ut i publiken så är balansgången mellan äckel och humor tämligen väl avvägd. Vilket inte går att säga om ljudet i 013:s nyrenoverade stora hall. Det som borde träffa en likt en slägga i pannan låter vekt, tamt, bottenlöst och med trummor som främsta dominant i mixningen. Och det gore ju inte för sig, så att säga.
Bättre tur har då brittiska kängveteranerna i Discharge. Så som arkitekter och visionärer bakom det så kallade d-beat-soundet är deras status i musikhistorien cementerad – inte minst genom att exempelvis Anthrax och Metallica gjort covers på deras tidigare låtar – och med tanke på hur inflytelserikt deras rytmiskt drivna ljudvägg har varit även för death metal är den fårade truppen egentligen inte så disparat i sammanhanget som en kan tro. Och visst. En kan ju ifrågasätta äktheten i uppställningen, men då hela tre av fem i bandet – basisten Royston ”Rainy” Wainwright och de båda gitarristerna Anthony ”Bones” Roberts och Terence ”Tezz” Roberts har kopplingar tillbaka till formationen sent 1970-tal så finns det större äkthet i det här gänget än vissa andra nostalgiakter under kvällen (som jag återkommer till senare). Och visst låter kvintetten bra. Lagom sjavigt tar den sig an exempelvis ”Hear nothing see nothing say nothing” (här åker sångaren Jeff ”JJ” Janiaks tröja av), ”State violence/state control”, ”Never again”, ”Protest and survive” och ”The blood runs red” med en massiv knytnäve och ett uppgivet grin i mungipan. Att ”Rainy” ser ut som en blandning av den hipstrigaste Hornstullsbo och Stefan Mählqvist i ”Boktipset” snarare än en chict crustig punkbasist får en på köpet liksom.

Terrorizers humbugshow är inget att ha. Foto: Mattias Kling
Terrorizers humbugshow är inget att ha. Foto: Mattias Kling

På andra ändan av nostalgispektrat möter vi Terrorizer. Eller i alla fall den upplaga av gruppen som nu turnerar under trummisen Peter Sandovals ledning. Bokad som en av fredagens dragplåster, endast under Bloodbath på uppställningen på stora scenen, är deras genomspelning av klassiska ”World downfall” (1989) ett tänkt trumfkort som ska spela hem den stora potten. Men som egentligen inte kammar hem någonting. För av uppställningen på scen är det bara just takthållaren som egentligen medverkade på nämnda skiva, medan bas/sång numera hanteras av Sam Molina (Monstrosity med flera) samt Lee Harrison (Monstrosity/Malevolent Creation). En långt ifrån inkompetent uppställning, men med en känsla som knappast gör det legendariska namnet rättvisa. För om något blir det snarare The Sandoval Show. Från trummisens evighetslånga, och publika soundcheck, till hans evangelistiska hälsningsanförande före giget och medmusikanternas anonyma utspel på scen står det väldigt klart vem som rattar skutan. Och som på så sätt gör det musikaliskt bra, men passionen tycks medlemmarna ha lämnat på hemmaplan. Väldigt trist. För den här grinduppvisningen hade behövt någon slags passion för att lyfta sig över det högst genomsnittliga.
Desto mer inlevelse finner vi då hos Wormrot, som mer eller mindre samtidigt slår 013:s andra scen i flisor. Blott en trio – med sång, gitarr och trummor – är Singaporegänget en upplevelse och ett bevis på att hur mycket äkta hängivenhet faktiskt betyder. Sångaren Arif är otroligt tacksam och ödmjuk inför uppgiften, tackar sin fru som hänger med som hjälpreda på turnén samt alla bokare som har tagit dem till Europa på grammatiskt perfekt engelska, och det höghastighetsoljud som trion lyckas prestera under sina 45 minuter är i sanning den bekräftelse en behövde efter en halvljummen Sandoval Show.

Festivalrapportören är uppenbarligen inte den ända som blev lite religiöst berörd av Candlemass ”Nightfall”-show. Foto: Mattias Kling
Festivalrapportören är uppenbarligen inte den ända som blev lite religiöst berörd av Candlemass ”Nightfall”-show. Foto: Mattias Kling

Med lördagen kommer ett strilande regn över Tilburg. En sån där nederbörd som på något sätt letar sig in under kläderna och bygger bo där, som en kylslagen lotionväta över alla kroppsdelar.
Inne på 013 är det emellertid redan på eftermiddagen tämligen kort och varmt när norska Tsjuder tar till scenen när det är dags för eftermiddagsfika. Oslotrion, vars senaste skiva ”Antiliv” har en titel som säger ganska mycket om dess tanke och mål, men i övrigt hör den knappast till hemlandets toppskikt i genren. Detta till trots lyckas deras ortodoxt laddade helvetesslammer göra vad det ska under 45 minuter. Liksminkat norskt vansinne, varken mer eller mindre, så att säga.
Större massage av gillandenerven lyckas däremot Nifelheim leverera. Trots att det nu har gått tio år sedan senaste fullängdssläppet ”Envoy of Lucifer” (och tre år sedan ep:n ”Satanas) är liveaktiviteten och tillika formen god, speciellt med extra taktsäker hjälp av vikarietrummisen Tobben Gustavsson (God Macabre/Cut Up). Dess svärtade dödsthrash sitter också precis som den ska, speciellt i en Iron Maiden-snirklig ”Storm of Satan’s fire”, ”Sodomizer” eller väldigt allsångsvänlig ”Storm of the reaper”. Tillräckligt mycket hetta och värme för att blåsa de sista regnresterna ur kläderna.
Och som om detta inte var nog – innerligheten skruvas upp ännu ett snäpp när Candlemass tar till stora scenen ett par timmar senare. Med en repertoar mer eller mindre helhjärtat tillägnad 30-åringen ”Nightfall” är deras knappa timme i fokus lördagens stora behållning och höjdpunkt. Speciellt är kvällen ännu en triumf för vokalisten Mats Levén, som har ägt sin position sen han på allvar tog över mikrofonen 2012 och som fortsätter imponera såväl som sångare som frontman. Med ”Marche funebre” som förlängd mittenpjäs är båda sidor om denna instrumentalkoloss faktiskt lika läckra. Speciellt de cirka tio minuter som utgör tvillingparet ”At the gallow’s end”/”Samarithan” får tid och rum att upphöra för en stund, med toner och strofer om liv som upphör och slutlig frälsning. Ett extra plus måste också ges till inhopparbasisten Per Wiberg, vars superfeta sound ger anrättningen precis den rondör som sig bör.
Efter det har Gorgoroth väldigt stora skor att fylla. Likt om någon hade lagt ut mindre ekor för fötterna, som med största svårighet går att använda till ett behagligt promenadsyfte. Men nog försöker den Infernus-ledda truppen elda på en helveteshet föreställning med sin traditionellt färgade norske svart. Likväl, det är svårt att inte sakna exvokalisten Gaahl och hans debila blick i frontraden, vilket gör dess tid på scen till om inte en halv upplevelse så i alla fall inte i paritet med vad den kunde vara. Som underhållning strax före läggdags är misshandeln däremot tämligen passande.

Helgens största upplevelse: Återupplivade Demolition Hammer kör över 013-publiken. Foto: Mattias Kling
Helgens största upplevelse: Återupplivade Demolition Hammer kör över 013-publiken. Foto: Mattias Kling

Söndagen, tillika evenemangets avslutningskväll, har egentligen bara två rimliga tidsmarkörer: före 19:20 och efter 20:05. Det är under dessa 45 minuter som legendariska Demolition Hammer står för underhållningen. Om du underhållning kan komma likt en spikförsedd ångvält i nedförsbacke. Kännare och anhängare av den mer våldsamma och dödsföraktande thrashfåran – där vi exempelvis även hittar Dark Angel, Exhorder, Gammacide och Devastation – torde knappast bli förvånade över detta. Speciellt inte då gruppens två första album, släppta i ett tämligen ogästvänligt genreklimat under 1990-talets två första år, hör till releaser som ofta glöms bort då extremhårdrockens riktiga guldklimpar ska redovisas. Men efter elva år i träda, och återbildade så sent som förra året, är New York-ensemblen precis så drillad och disciplinerad som en kan önska sig. Med en repertoar lika kompakt som frontmannen Steve Reynolds bringa är stunden själva motsatsen till Terrorizers ta pengarna och spring-framträdande två dygn tidigare. Tre väldigt laddade och passionerade retrothrashkvartar som slår in pannbenet redan med ”Skull fracturing nightmare”, visar oborstad finess i ”Neanderthal” innan avrundande ”.44 caliber brain surgery” gör processen kort med eventuella tvivlare. Det vore skamligt om inte Sweden Rock börjar vifta med checkhäftet efter en sån här kvalitetsuppvisning.
Vilka mer som spelade under finalkvällen? Grave Miasma, Abbath, Triptykon, God Macabre och Impaled. Påstås det i alla fall.
Efter Demolition Hammer känns allt annat i sammanhanget överflödigt.

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Anders Hedberg
  • Nöjeschef: Ylva Niklasson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB