STANDARDS Bob Dylan har gjort två långa intervjuer om sin vurm för evergreens ur det som brukar kallas ”The Great American Songbook”. En med seniortidningen AARP i samband med släppet av första coverskivan ”Shadows in the night” för två år sedan och en nyligen på sin egen sajt med journalisten Bill Flanagan inför detta trippelalbum om 30 låtar.
Då även fjolårets ”Fallen angels” utgjordes av den här sortens gamla standards har projektet nu vuxit till en albumtrilogi om totalt 52 låtar.
Att Dylan känner starkt för musiken är uppenbart. Det var den han växte upp med på 40- och 50-talen, och han ville göra ett sånt här album redan 1979 efter att ha hört Willie Nelsons ”Stardust” men fick tvärnej från sitt skivbolag. Dylan har jämfört teamen som skrev 78-varvshits som ”Stardust” och ”As time goes by” med Da Vinci och Renoir.
Men varför en 75-årig låtskrivare, vars senaste album med egna låtar var den kreativa triumfen ”Tempest” för fem år sedan, lägger ned så här mycket tid och energi på att tolka om i många fall redan söndertolkade låtar förblir oklart.
Dylan har antytt att han kanske inte älskade Rod Stewarts behandling av samma sångskatt på sina ack så framgångsrika evergreenskivor, så möjligen tycker han att något behöver ställas till rätta.
För han menar att det krävs livserfarenhet och visst djup för att verkligen bottna i dessa texter om livets stora, eviga frågor: kärleken, saknaden, åldrandet, sorgen, tillvarons mening.
Precis som de två tidigare skivorna är ”Triplicate” gjord i legendariska Capitol-studion i Hollywood, där inte minst Frank Sinatra – som sjungit åtskilliga av låtarna som Dylan ger sig på – spelade in en lång rad klassiker.
Albumet har en tematisk uppdelning skiva för skiva – ”’Til the sun goes down”, ”Devil dolls” och ”Comin’ home late” – som möjligen är glasklar för Dylan men knappast för lyssnaren.
Sångaren står nära, nära mikrofonen, trummor vispar sparsamt, en svepande ståbas, en mjukt vindlande gitarr, lite stråkar. Det är mer än något annat intimiteten som känns som det nya i dessa tagningar av ”Stormy weather”, ”Sentimental journey” och ”The best is yet to come”.
Men framför allt handlar det om hur Dylan sjunger. Han väger orden noggrant och vårdar dem ömt. Han vill sjunga till lyssnaren, inte för, säger han. Kraxrösten från somliga av de senaste decenniernas konserter är långt borta.
Engagemanget och omsorgen om musiken får ”Triplicate” att fungera bättre än väntat, och det här är förmodligen den mest lyckade delen av trilogin.
Samtidigt: vi snackar ju evergreen-overload här. Dylan har alltid brytt sig mer om sig själv än om sin publik, och blivit dyrkad just därför, men de flesta pustar nog ut när han nu rundar av den här trippen.
Särskilt som allt mer intensiva rykten gör gällande att en skiva med nya egna låtar också är på gång.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!