POP Tillsammans med New Kids On The Block murade Take That en gång grunden för alla efterkommande pojkband. Det är en utbredd missuppfattning att Robbie Williams, den första pojkbandsgenerationens mest framgångsrika l’enfant terrible och gycklare, var bandets viktigaste medlem. Men Take That hade aldrig varit någonting utan Gary Barlow. Det var utifrån den unge Barlow och hans låtar som managern Nigel Martin-Smith från Manchester byggde gruppen i början av 90-talet. Gary Barlow skrev också deras bästa låt ”Back for good”. Att sammanfatta 90-talet utan att nämna den balladen är fortfarande ett misstag.
I dag består Take That av Barlow, Howard Donald och Mark Owen. Mansbandet är en brittisk popinstitution och ”Wonderland” blir deras åttonde studioalbum. Men frågan är varför de över huvud taget släpper nya skivor. Det är knappast ”Wonderland” som kommer att sälja biljetterna till deras kommande turné. På det viset befinner sig Take That i samma situation som U2 – nostalgin är mer lönsam än det nyskrivna materialet.
På ”Wonderland” försöker alla inblandade med stor möda att dölja att musiken består av påkostade luftslott. Dekoren ska tilltala stadiumpubliken. Den är tillverkad av överblivet Coldplay-tegel och fotbollsrefränger som nödvändigtvis inte riktar sig till just fotbollsintresserade människor. I bästa fall blir slutresultatet ungefär dubbelt så bra som Robbie Williams senaste album, vilket tyvärr inte säger så mycket. Och i värsta fall saboterar kritvit ”American psycho”-funk lyssnarens öron. Seriemördaren Patrick Bateman vill säkert dansa till den outhärdliga ”Lucky stars” innan han hämtar en spegelblank yxa och klyver nästa offer.
BÄSTA SPÅR: ”Hope”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!