COUNTRY Går det att leva utan att ha hört balladen ”’Til I gain control again”?
Ja, kanske.
Men det är i så fall att ”leva”.
Det är en av de där låtarna som kan vara farliga att lyssna på under skakiga dagar. Det kan vara det finaste som Rodney Crowell har skrivit, vilket säger en del.
Den lågmälda låtskrivaren och artisten från Houston, Texas, hamnar ofta i skuggan av sina musikaliska storebröder Townes Van Zandt, Guy Clark och Steve Earle. Men även om Crowell står längre bak i americana-kön, inte minst vad gäller popularitet, har han alltid märkts hos dem som har orkat leta och lyssna.
Det finns hur mycket som helst att antingen upptäcka eller upptäcka igen:
”’Til I gain control again”, ”Still learning how to fly”, ”I wish it would rain”, ”Earthbound”, ”On a real good night”, ”Stars on the water”, ”I know love is all I need”…
Musiken har en varmare och större sensivitet än Crowells mest uppenbara förebilder och rebeller.
På något sätt är han det närmaste USA har kommit en Nick Lowe. Han gör de där gråhåriga countryalbumen som jag hoppas att Bruce Springsteen någon gång ska ge ut. Och med ”Close ties” blir det ännu tydligare hur mycket Jason Isbell måste ha lyssnat på Rodney.
Rodney Crowell var tidigt lika ärlig och självutlämnande som en blogg, långt innan det ordet ens fanns. ”Close ties” är en bitterljuv sångcykel om hans relationer, hans ”ties that bind”. Utan att rygga undan för hårda läxor och visdomar, framför allt om sig själv, sjunger han om vänner, kollegor och exfruar. Det tar antagligen ett helt liv innan man vågar öppna dörren till sina tillkortakommanden och misstag på samma sätt. Texterna är emellanåt lika ”man blir sina val”-krass som den tydligt Townes Van Zandt- inspirerade musiken.
Crowell blev ett namn genom att bland annat skriva låtar åt Emmylou Harris på 70-talet. Och duetterna på ”Close ties” har en väldigt speciell, besjälad glöd. Ödesmättade ”I’m tied to you” med Sheryl Crow tillhör det bästa han har gjort. ”It ain’t over yet” måste i sin tur vara den slutgiltiga uppgörelsen med Rosanne Cash. De var gifta och har tre barn tillsammans.
Att lyssna är som att sitta och höra på när ett gammalt par blir sentimentala över en öl, många år efter att de har förlåtit varandra. Vad var det som hände? Hur blev de kära? Vad gick fel?
När Rosanne Cash bryter in som ett förnuftets röst gör det ont precis över allt, mest för att hon skänker låten något slags hopp.
BÄSTA SPÅR: ”It ain’t over yet” och ”Forgive me Annabelle”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!