Startsida / Inlägg

Chris Stapleton är countrymusikens största outlaw

av Markus Larsson
Skärmavbild 2017-05-04 kl. 17.29.36
Arvtagaren och mentorn. Chris Stapleton och Willie Nelson har på en vecka släppt varsitt imponerande album. Foto: AP
Stapleton

RateChris Stapleton
From a room: volume one
Mercury Nashville/Universal

Nelson

RateWillie Nelson
God’s problem child
Sony

COUNTRY Ett spår passerar man inte oskadd.
Det heter ”Either way”.
Blåmärkena på kroppen värker i flera dygn efter att låten har slutat.
Chris Stapleton var med och skrev den till Lee Ann Womack för åtta år sedan. Men hans nya version är en helt annan låt.
När han sjunger ”Either way” blir det en förtvivlad ballad om en olycklig relation, utan de sedvanliga sentimentala klyschorna som brukar tynga ner liknande verk i countrygenren.
I första versen höjer Stapleton inte på rösten. Texten om att passera varandra i hallen på vägen till sina respektive och separata sovrum, att bara prata med varandra när räkningarna kommer, att gå till jobbet och kyrkan och fejka det perfekta livet är omskakande.
Sedan, i refrängen, tar låtskrivaren och artisten från Kentucky i som om han försöker överrösta en hel soulkör:

”We can just go on like this
Or say the word, we’ll call it quits
Baby, you can go or you can stay
I wanna love you either way”

Och den sista raden vrider om kniven ett varv till.

”I wanna love you either way…”

Jag vill älska dig ändå. Trots kylan och bråken och all skit finns det fortfarande en djup kärlek kvar där någonstans under askan.
Det finns låtar som borde förses med varningsetiketter, som kan vara hälsofarliga att lyssna på vid fel tillfälle.
Som när Steve Forbert sjunger ”It isn’t gonna be that way”, som när Charlie Rich sätter sig ner vid pianot i en ”Feel like going home”, som ”Oh my sweet Carolina” med Ryan Adams eller ”You are not alone” med Mavis Staples.
”Either way” är däruppe.
”From a room: volume one” är Chris Stapletons andra album. Det släpps på samma datum som den två år gamla solodebuten ”Traveller” – skivan som tillsammans med ett redan klassiskt framträdande med Justin Timberlake på Country Music Association Awards 2015 gjorde honom till den största och mest respekterade countryartisten i USA.
Låtarna på nya skivan är dock skrivna före ”Traveller”. Musiken innehåller egentligen allt man kan önska sig av Stapleton – en soulröst av grus och granit, kolsvarta texter om människans eviga problem i vardagen, urmusik rotad i blues, gospel och southern rock.
Ibland låter Stapleton otäckt lik Black Crowes. Det är inget större fel på Black Crowes, men när countryartister närmar sig Chris Robinsons utsvängda boogiebrallor börjar det alltid att skava i öronen.
Men förutom det fortsätter Chris Stapleton att sätta skräck i countrymusikens mest tandblekta stjärnor. Om hans popularitet håller i sig kan exempelvis Keith Urban förlora jobbet. Vilket vid närmare eftertanke inte vore en dag för tidigt.
Som soloartist har Chris Stapleton mer gemensamt med genrens outlaws, utbrytargruppen som på sjuttiotalet hade Willie Nelson som chefsbandana.
Kopplingen mellan Stapleton och Nelson blir nästan övertydlig på ”From a room: volume one” tack vare den fenomenala covern på ”Last thing I needed, first thing this morning” som en gång skrevs av Gary P Nunn och Donna Sioux Farrar.
Willie Nelson gav ut samma låt på evergreen-albumet ”Always on my mind” 1982. Dessutom spelar Mickey Raphael munspel på båda versionerna med Stapleton och Nelson.
För en vecka sedan släppte även Willie Nelson ett nytt album. Och medan Stapletons rykte växer verkar Nelson vara på väg att checka ut.
Rapporter om hans vacklande hälsa kommer allt tätare och musiken på ”God’s problem child” har en påtaglig ”when all is said and done”-atmosfär.
Ingen kan exempelvis sjunga låten ”Old timer” som Willie Nelson. Han har trots allt rest på alla highways vid det här laget. Av samma anledning blir det ruskigt starkt när 84-åringen sjunger om att vissa minnen aldrig lämnar en i fred i ”Your memory has a mind of its own”.
Titelspåret är dessutom ett svårslaget rumlarmöte. Jamey Johnson, Leon Russell och Tony Joe White lånar ut sina röster i den kärva berättelsen om att flyga högt och falla hårt. Alla inblandade har säkert bränt sina broar minst två gånger för mycket.
Sammantaget är ”God’s problem child” det varmaste och bästa som Willie Nelson har släppt på flera år.
Hans röst har alltid gjort det lättare att vara ensam.
BÄSTA SPÅR: ”Either way” (Chris Stapleton) och ”God’s problem child” (Willie Nelson).

LÄS FLER SKRIVRECENSIONER HÄR!

Instagram

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Bea Blom
  • Nöjeschef: Ylva Niklasson
  • Tf chefredaktör och vd: Lena K Samuelsson
  • Tf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB