POP Redan när det nu på obestämd tid pausade pojkbandet One Direction spelade på Friends Arena 2013 och Harry Styles stod längst ute på scenflanken, kliade sig på magen och med frånvarande blick ropade ”Vi älskar köttbullar” kändes det som om han var på väg någon annanstans. Som en 1D:s Robbie Williams såg jag hans framtid: solosuccé, knarkskandaler och comeback som bedagad, tilltufsad ladies man. Och nu är vi här, vid Harry Styles första soloalbum och singeln ”Sign of the times” har redan toppat listorna i 84 länder.
Styles, 23, som i juli gör skådespelardebut i krigsfilmen ”Dunkirk”, har på sin självbetitlade debut jobbat med låtskrivare som Snow Patrols Johnny McDaid och One Republics Ryan Tedder. Och precis som Robbie Williams vill Harry Styles bort från det gulliga och slå sig i slang med rocken. Där Robbie festade med Oasis i träningsoverallsjacka gör Styles en hommage till Arctic Monkeys på glammiga ”Kiwi”. De övertydliga nickarna till rockikonerna David Bowie och Mick Jagger får hans debutalbum att kännas som HBO-serien ”Vinyl”, en skickligt återskapad men ärligt talat ganska ljummen nostalgitripp. Försöken att imponera på sina äldre släktingar med klassisk rock som Elton John, The Beatles och U2 har redan tagit honom till omslaget på Rolling Stone. Albumet liksom vrålar i versaler: ”TA MIG SERIÖST! TITTA SÅ FINT JAG KAN ÅTERSKAPA DEN GAMLA GODA ROCKEN!”. Men med undantag av den trevliga ”Blackbird”-trudelutten ”Sweet creature” och den självutlämnande ”From the dining table” låter Harry mest som en duktig Idol-tävling och den där lite alternativa, rockiga killen i väst och hatt. Av samma anledning kommer ”Harry Styles” att appellera till dem som saknar hur rocken lät för ett par decennier sedan. Vi andra lyssnar på One Direction-kollegan Zayns lovande solodebut från förra året och fortsätter framåt.
BÄSTA SPÅR: ”Sweet creature”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!