Startsida / Inlägg

Ny artistisk succé för Jason Isbell

av Håkan Steen
JasonIsbell400Unit
Jason Isbell med frun Amanda Shires och resten av bandet The 400 Unit. Foto: Danny Clinch

jasonisbellcoverRateJason Isbell And The 400 Unit
The Nashville sound
Southeastern/Border

AMERICANA ”Nobody here can dance like me/Everybody clapping on the one and three”.
Redan i första låten på sitt sjätte album bevisar Jason Isbell varför han är den just nu ledande stjärnan i det gränsland mellan rock, pop, country, folk och soul som i brist på bättre uttryck brukar kallas americana.
Sedan han lämnade, eller möjligen fick sparken från, Drive-By Truckers har den Alabama-bördige 38-åringen de senaste åren bott i Nashville, där han byggt upp en solid solokarriär och bildat familj med artistkollegan Amanda Shires.
Men precis som andra centrala röster i de senaste årens americanavåg, som Chris Stapleton och Sturgill Simpson, känner sig Isbell inte hemma i den kommersiella countryscen som dominerar hemstaden, och det är bland annat det han sjunger om i öppningsspåret ”Last of my kind”.
Så är han också, till skillnad mot de flesta rösterna i den ”bro country” som suger åt sig en utmattande stor del av publiken på den moderna Nashville-scenen, en beläst och vidsynt artist med såväl universitetspoäng i litteratur som en högst eklektisk skivsamling.
Två år gamla albumet ”Something more than free” gjorde honom till stjärna ändå, hos den publik som vet att uppskatta en god, kärnfull melodi och en uppriktig text om riktiga känslor, oavsett om de musikaliska rötterna går att spåra till Mobile eller Manchester.
Titeln på uppföljaren kan således tolkas ironiskt, för det är ju inte så här staden Nashville låter. Men den borde.
”The Nashville sound” är nämligen ännu en artistisk succé för Isbell. Generellt kanske inte lika intim och emotionellt uppskakande som det bästa på förra plattan eller minigenombrottet ”Southeastern” – här finns ingen ny ”Cover me up” – men icke desto mindre en tämligen bländande uppvisning i mångfacetterat låtskrivande.
Musikaliskt har möjligen Isbell och trogne producenten Dave Cobb delvis tagit tillbaka soundet åt ett lite rockigare håll men det är inte där skivan firar sina största triumfer.
I den akustiska ”If we were vampires” sjunger Isbell och Shires gripande om sin kärlek (”It’s not the way you talk me off the roof/Your questions like directions to the truth”) och smärtan i att den inte är evig.
Betydligt tyngre ”Anxiety” berättar rakt och gripande om mental ohälsa och hur den sortens känslor inte nödvändigtvis behöver ha något att göra med hur mycket eller lite framgång man har i livet (”I’m out here living in a fantasy/I can’t enjoy a goddamn thing”).
”White man’s world” beskriver självrannsakande den vite mannens privilegier och är framför allt en svidande uppgörelse med de mekanismer som har skapat Donald Trumps Amerika.
Isbell knyter sedan vackert ihop hela albumet i finalnumret ”Something to love”, en traditionell countrysång om att det enda sättet att navigera rätt i en förvirrad värld är att till varje pris försöka följa sitt hjärta: ”I hope you find something to love/Something to do when you feel like like giving up/A song to sing, a tale to tell/Something to love, it’ll serve you well”.
Det är långt ifrån den första låten på det temat, men varje gång Isbell och Shires levererar texten känns den som något av det allra viktigaste som någonsin skrivits.
Vi har således att göra med två sällsynt begåvade sångare här, utöver allt annat.
BÄSTA SPÅR: ”Something to love”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

Instagram

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Bea Blom
  • Nöjeschef: Ylva Niklasson
  • Tf chefredaktör och vd: Lena K Samuelsson
  • Tf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB