NORRKÖPING. Det finns band som bjuder in. Som öppnar upp sitt innersta väsen för publiken via allsångslekar, spex och upptåg.
Och så finns det grupper som just den här Los Angeles-ensemblen.

För att vara ett dragnummer på Bråvallas första kväll är System Of A Down egentligen för konstiga. Vi pratar ju ändå om en kvartett som blandar alternativmetal, funk, österländsk folkmusik, progrock, calypso och allt du någonsin egentligen kan tänka dig och sen presenterar det som ett sammelsurium en festivalpublik kan mosha till.
Vi pratar liksom inte om ett band som vänder en fin kind till. Som, likt föregående Sabaton, behöver det breda deltagandet för att nagla fast uppmärksamheten och känslan i nära nog en och en halv timme.
Det räcker ju så bra med ett tjogtal eklektiskt vansinniga låtar, en Serj Tankian som ömsom galer likt en tupp och ömsom sjunger texter om att dra bandmaskar ur O’boy-rännan eller en hattbeklädd Daron Malakian som växlar mellan djupa growl och fladdriga Hiawatha-läten.
Helheten är liksom för tokig för att vara just vad den är.
Men samtidigt också vansinnigt underhållande.
För med saftiga tolv år i skivträda – den ambitiösa systergiven ”Mezmerize”/”Hypnotize” släpptes i vad som känns som ett annat liv – är bandet alltjämt en upplevelse som på många sätt ligger vid sidan av det vi brukar se och höra från en flådig festivalscen.
Det är mestadels föga inbjudande på ett konventionellt sätt. Inget mellansnack att tala om förrän finalen närmar sig. Inga låtpresentationer. Förutom en bländande snygg show, där led-skärmarna pressas till sitt ögonbländande maximum, en visuell presentation som inskränker sig till fyra kufar som är så där skönt konstiga – och inte så mycket mer.
Summan av detta är ändå fantastisk. Inte bara för att System Of A Down har en låtskatt som med endast fem album i bagaget knäcker många avsevärt mer produktiva akter utan också för att de sätter sitt artisteri i första rummet. Inte kompromissar med vad de faktiskt är. De uppträder utifrån tanken om att musik, även som massunderhållning, inte behöver stryka medhårs och lismande be om kärlek.
Och just därför är det också så jävla bra.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!
LÄS MER OM BRÅVALLA HÄR!