Startsida / Inlägg

Stone Sour har svårt att sätta punkt i tid

av Mattias Kling
Corey Taylor och pojkarna är tillbaka med en skiva som till två tredjedelar är en riktig rökare. Foto: Travis Shinn
Corey Taylor och pojkarna är tillbaka med en skiva som till två tredjedelar är en riktig rökare. Foto: Travis Shinn

Stone Sour ”Hydrograd”RateStone Sour
Hydrograd
Roadrunner/Warner

HÅRD ROCK/METAL Inom dagens hövligt ospännande och artiga rockvärld är det emellanåt uppfriskande med lite gammaldags tuppfäktning mellan lättkränkta jätteegon. Och den kan dykas upp på de mest oväntade håll. Som när Nickelback-sångaren Chad Kroeger i en svensk intervju ondgjorde sig över Corey Taylors tidigare uttalanden om hans grupp och kallade Taylors Stone Sour ett ”Nickelback light”, inkapabla att skriva en hitlåt.
Detta uttalande fick det naturligtvis att ta hus i helvete hos Stone Sour. Medlemmarna har de senaste veckorna turats om att vräka invektiv över den kanadensiska mångmiljonsuccén, jämfört Kroegers utseende med en fot och syrligt sagt att Nickelback är lika betydelsefulla för rocken som snabbmatsjätten KFC är för världens kycklingar.
Ouch.
Problemet med Stone Sour har förvisso aldrig varit att de brister i attityd. Det handlar snarare om att detta temperament enbart bitvis letar sig in på Iowa-gängets skivor. Precis som i fallet med ”House of gold & bones”, vars två installationer släpptes med ett halvårs mellanrum 2012 och 2013, har det snarare varit svårt att begränsa sig och låta nog vara nog. Där kvintetten tidigare fördelade 90 minuters musik över 23 spår framstår måhända ”Hydrograd” som minimalistisk med sitt enkelskivetänk men erbjuder ändå 16 nya låtar med en sammanlagd speltid på över en timme.
Ett sånt omfång kräver något exceptionellt eller udda för att hålla intresset uppe. Något utöver det vanliga.
Kvintetten gör emellertid ett gott försök. Med nykomlingarna Johny Chow och Christian Martucci, som kallades in sedan Taylors Slipknot-kollega Jim Root fått sparken 2013, har Stone Sour antagit en musikalisk riktning som allt tydligare styr bort från tyngre metal. Ansatsen märks tydligast i refrängbryggan på singeln ”Fabuless”, där de använder sig av strofer från Led Zeppelins ”Rock and roll” och The Rolling Stones ”It’s only rock ’n’ roll (But I like it)” som bärande element, och genom att titelspårets leadriff är klart färgat av förstnämnda bands ”Kashmir”.
Till viss del är det en satsning som går hem. Under albumets tio första spår visar gruppen upp en rad olika känslolägen som hålls ihop av snorstarkt låtskrivande. ”Song #3” och ”Rose red violent blue (This song is dumb and so am I)” är bländande popmetal, ”Knievel has landed” har en livefin refräng som träffar helt rätt medan den vackra countryballaden ”St Marie” visar att det bultar ett smäktande romantiskt hjärta bakom alla tjocka riff och all attityd.
Där hade det gärna fått ta slut. Med 42 minuter fullgod musik som spänner över ett brett register och inte tappar greppet. Det hade varit ett utmärkt album med få svaga stunder. Men Stone Sour har svårt att sätta punkt.
Musiken kavlas ut för långt och tappar skärpa. Glöden falnar. Intresset går ut i köket och börjar öppna räkningar som anlände förra veckan.
Förvisso blir det aldrig någon lågkalorivariant av Nickelback. Men inte heller något som kan mäta sig med albumets första två tredjedelar.
BÄSTA SPÅR: ”Knievel has landed”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Anders Hedberg
  • Nöjeschef: Ylva Niklasson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB