Veckans singlar innehåller nya släpp från de två senaste veckorna.
Däribland säreget vacker pop från Dalarna och en 74 år gammal brittisk hipster.
Och Skrillex låter tyvärr som alla andra.

Skott
Mermaid
Sony
POP Det spelar ingen roll att hon knappt syns, märks eller göra några turnéer längre. Kate Bush är ändå en av 2000-talets viktigaste och mest inflytelserika artister. Att klicka fram album som ”The kick inside” från 1978 eller ”Hounds of love” från 1985 i telefonen känns som att lyssna på 2017. Skott, eller Pauline Skött som hon egentligen heter, kommer från Vikarbyn i Dalarna. På nya singeln ”Mermaid” spökar Lana Del Rey och Kate Bush i musiken utan att Skott låter som något annat än sig själv.

Mick Jagger
England lost/Gotta get a grip
Universal
ROCK I en intervju med Rolling Stone berättar Mick Jagger att han laddar sina spellistor med både Kendrick Lamar och Mozart. Och snart släpper den evige hipstern en remix av ”England lost” med grimestjärnan Skepta (lägg in två förvånade utropstecken här). Han har alltid haft ett trendkänsligare finger i luften än sin konservativa antagonist och vän Keith Richards. Jagger har ofta varit lika politisk som Victoria Silvstedt i sin musik. Men på sina två nya singlar uttrycker han en tydlig frustration över sakernas tillstånd i Storbritannien. Texterna är mer Ken Loach än business class. Musiken påminner om den metalliska rockfunk som Rolling Stones gjorde på albumet ”Emotional rescue”. Kalla det gärna för 74-åringen som klev ut genom fönstret och blev inspirerad av grime.

Lykke Li
Unchained melody
LL Recordings
POP Standardmelodin i ”Unchained melody” är så stark att rummet tystnar oavsett vem som sjunger. Det finns hundratals inspelningar av originalet som släpptes till filmen ”Unchained” från 1955. Phil Spectors version från 1965 med The Righteous Brothers är den mest kända. Lykke Lis cover, som nyligen släpptes till en reklamfilm, är skörare och mer kuslig. Musiken hade kunnat avsluta ett av de nya avsnitten i ”Twin Peaks”.

The War On Drugs
Strangest thing
Atlantic/Warner
ROCK Singlarna från kommande albumet ”A deeper understanding” fortsätter att bryta mot treminutersregeln. När The War On Drugs hittar sitt lågmälda groove stannar bandet gärna kvar i det länge. ”Strangest thing” är mer ambient och mjuk rock där det låter som om Neil Young har börjat spela gitarr i Fleetwood Mac.

The Killers
Run for cover
Island/Universal
POP Gruppens kärleksförhållande med 80-talet tar aldrig slut. Man skulle kunna kallas The Killers för ett amerikanskt svar på The Ark. Det låter alltid som om U2 och A-ha har skrivit en låt ihop. Att Trump-erans iskalla paranoia smyger sig in i det neonfärgade popfyverkeriet bör inte förvåna någon.

Skrillex feat. Poo Bear
Would you ever
OWSLA/Atlantic/Warner
ELECTRONICA Musiken är för ögonblicket inte lika punkig och ”skrillad” längre. Skrillex, edm-musikens l’enfant terrible, satsar i stället på mjuk fm-house där Poo Bears röst gurglar autotune. Och genast låter även Skrillex precis som alla andra.

Louis Tomlinson feat. Bebe Rexha
Back to you
78 Productions Limited/Sony
POP Många missade säkert Louis Tomlinson i One Direction. Det finns många likheter med Gary Barlow i Take That. Båda två bildade sina band och var den mest tongivande låtskrivaren. Och båda två fick se en annan bandmedlem stjäla rampljuset, Robbie Williams respektive Harry Styles. ”Back to you” är en svag och tidstypisk crossover mellan r’n’b och pop där all kraft satsas på refrängen. Känns mer som Melodifestivalen än som en blivande världshit.

The Waterboys
If the answer is yeah
BMG/Sony
ROCK Mike Scott i The Waterboys har varit rejält vilse i flera år. Men det här är en ny lägstanivå. Urfånig ”Madchester”-pop med fula gitarrer och dålig funk. Botemedlet är den keltiska folksoul Scott gjorde på ”Fisherman’s blues”. Hur någon som en gång skrev det titelspåret hamnar i ”If the answer is yeah” är ett mysterium. Som han själv sjunger – sayonara, dear.