ROCK I ett avsnitt av det kulinariskt vinklade reseprogrammet ”No reservations” bjuder Josh Homme in Anthony Bourdain till sina hemtrakter i den kaliforniska öknen för  att söka en förklaring till varför denna karga plats, belägen två och en halv timmes bilkörning från Los Angeles, har så stark inverkan på sina invånare och besökare.
Paret halsar tequila, äter rökiga bbq-ribs och entrecotestekar, skjuter pilbåge på en Jethro Tull-lp och skriver musik i det som den reslige frontmannen kallar ”paradiset för en liten grabb” – en plats som ser ut precis som Queens Of The Stone Age låter.
För lika mycket som Quentin Tarantino ofta tycks formge sina filmer utifrån soundtracken gör Palm Desert-kvintetten musik som temperamentsmässigt speglar krocken mellan det urbant glamourtörstande och det mest ödsliga USA. En plats där stepplöpare rullar fram i neonljuset, där barerna i bästa fall kan kallas syltor och där jukeboxen alltid är laddad med såväl funk och soul som rock ’n’ roll och psykedelia.
”Villains” är det sjunde vykortet från denna avkrok på den musikaliska vischan. Men där föregångaren ”…Like clockwork” (2013) var en tämligen mörk och gisten historia, färgad av huvudpersonens kamp mot såväl depression som en livshotande bakterieinfektion tre år tidigare, är det här ett avsevärt mer uppspelt Queens Of The Stone Age som visar upp sig på de nio spåren. Inte bara för att en munter busvissling dyker upp i introt till ”Head like a haunted house”.
Om många av gruppens tidigare nummer verkar ha varit avsedda att få lyssnarna att svänga på höfterna är känslan nu snarare att de ska dansa. Med hela kroppen.
Märk bara hur elegant ”Un-reborn again” byggs upp, lager för lager, från ett ensamt basriff till finalens saxofonutlösning. Hur singeln ”The way you used to do” låter som Van Halens ”Hot for teacher” spelad av ZZ Top eller hur gitarrarrangemangen skallerormsslingrar sig runt varandra i ”Fortress”.
För dessa välljud ska producenten Mark Ronson (Adele, Amy Winehouse med flera) ha en eloge, men samtidigt har uppstädningen gått lite för långt. Det känns som att britten har hållit vildhjärnan Homme tillbaka, tyglat experimentlustan – och på så sätt dragit ut gruppen ur det laglösa ökenlandskap där den verkar som bäst.
För samtidigt som en dansar vill en ju också ha lite att tänka på i pauserna. Så att säga.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!