Ryan Adams oerhört ojämn – och alldeles underbar
av
Ryan Adams
Flamingo, Way Out West
Bäst: ”Outbound train”.
Sämst: Gitarrsolot i ”Cold roses”, i vilket Ryan böjer sig bakåt som vore han gjord av gummi, är roligt att titta på, men inte så bra.
GÖTEBORG. Ryan Adams är ojämn, trött, peppad, jätterolig, böjbar och ganska så underbar.
”Sweden! Are you ready for some rock’n’roll music?”
En klassisk rockkonsert förtjänar en klassisk öppning. Liksom en klassisk frontman. I yvigt hår, billiga bensinmackssolglasögon och dubbeldenim viskar hela Ryans väsen ”I dig music”. Men så har han också släppt ett album med samma namn, samt rockat bort sin karriär. Och rest sig på nio med ett knippe fina album, inklusive senaste ”Prisoner”.
Ikväll bjuder Adams på gamla godingar, som ljuvliga Dylan-pastischen ”To be young (is to be sad, is to be high)”, ordsalve-hymnen ”New York, New York” och en glimrande ”When the stars go blue”. Men det är i de nya rock noir-rökarna ”Gimme something good”, ”Doomsday” och, framför allt, Springsteenska ”Outbound train” som Ryan låter som mest inspirerad.
Annars är Adams i ärlighetens namn sporadiskt trött under konserten, men försöker peppa upp sig själv (och publiken) i mellansnacken. Ryan älskar sina skruvade rock-klyschor.
– Here’s a song about nothing! Let’s hear it for nothing!
Man måste älska honom.
LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!
LÅTLISTAN: 1. Do you still love me? 2. To be young (is to be sad, is to be high) 3. Gimme something good 4. Two 5. New York, New York 6. Doomsday 7. When the stars go blue 8. Let it ride 9. Cold roses 10. Fix it 11. Outbound train 12. Everybody knows 13. Halloween head 14. Shakedown on 9th Street
