POP För några år sedan fick jag intervjua Jake Bugg. Jag frågade hur han mådde, han ställde artigt samma fråga tillbaka. Jag kunde inte klaga, jag pratade ju trots allt med Jake Bugg. ”Du är nog den enda som är glad över det”, svarade han och lät nästan uttråkad av sig själv. Det är ungefär så ”Hearts that strain” låter.
Som 18-åring släppte Bugg sitt självbetitlade debutalbum. Sällan har en debut lockat till sig en lika stor hyllningskör. Med all rätt, för sällan har någon på samma sätt fått den breda massan att börja konsumera folkpop.
Uppföljaren hyllades inte riktigt lika mycket och tredje skivan hyllades ännu mindre.
Där fjolårets föregångare ”On my one” desperat försökte gottgöra för tidigare musikaliska snedsteg gör ”Hearts that strain” det motsatta. Det är nästan som att sångaren vill säga ”det här är jag och jag orkar inte låtsas som annat”.
Buggs nyfunna självacceptans resulterar i stundvis fagra melodier, som singeln ”How soon the dawn”, sårbara ”The man on stage” eller Noah Cyrus-duetten ”Waiting”. Men alltför ofta låter han likgiltig — och uttråkad. 
Som 18-åring gav Bugg långfingret till livet och sjöng om farofyllda nätter i Nottinghams förorter. Fem år senare gör han soundtracket till mina farföräldrars långa, vaggande timmar i gungstolen. Det må finnas något charmigt i det, men samtidigt väcks rädslan över att 23-åringen inte når längre med sitt nya harmlösa sound. För hur går man vidare när spänningen är fullkomligt borta och bara tristessen finns kvar?
BÄSTA SPÅR: ”The man on stage”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!