Startsida / Inlägg

LCD Soundsystem har inte tappat sin kant

av Per Magnusson
James Murphy – uppsnärjd i det blå. Foto: Pressbild

20393320_LCDsoundsystemRateLCD Soundsystem
American dream
Columbia/Sony

ROCK I början av 00-talet såg jag LCD Soundsystem på klubben Scala i London. Jag hade precis köpt debuttolvan ”Losing my edge”. The Juan MacLean – som James Murphy sajnat till sitt DFA Records – var förband och ett par hundra japaner i kamouflage-streetwear hängde i baren. Det var någonting i luften den där kvällen på Scala. Någonting som jag faktiskt aldrig upplevt igen. Känslan av att befinna sig mitt i rockhistoriens skälvande nu. Att varje ton, varje beat, pushade saker framåt. Sättet som LCD Soundsystem gifte dansmusik med rock på har aldrig riktigt gjorts vare sig förr eller senare. Det är fortfarande en av de bästa konserterna jag sett.
Sedan dess har James Murphy fått bära New Yorks coolhet på sina axlar under sin framgångsrika karriär som LCD Soundsystem. Han har dessutom gjort en Ulf Lundell; haft avskedskonsert – på Madison Square Garden 2011, komplett med dokumentärfilmen ”Shut up and play the hits” och livealbum – för att sedan komma tillbaka. Enligt Murphy själv efter att David Bowie uppmuntrat honom till det obekväma beslutet att återuppliva sitt Soundsystem. Att bråka med sin bekvämlighet ska inte underskattas som artistisk drivkraft. Comeback-albumet har föregåtts av motstridiga rykten, inställda konserter och en 18 månader lång inspelningsperiod.
På ”American dream” lyckas James Murphy med bedriften att ta koskällan till 2017 och få den att kännas hemtam. Ty det som en gång var så förtjusande modernt är i dag ett tryggt sound. ”One step forward and six steps back”, som Murphy sjunger, är en ganska bra beskrivning av LCD Soundsystem 2.0. Och den till synes omöjliga ekvationen fungerar faktiskt.
Sedan Murphy som trettioplussare slog igenom med den ovan nämnda ålderskrisande monologen ”Losing my edge” har flera av hans bästa låtar avhandlat just åldrande, med ”All my friends” som kanske tydligaste exempel. Temat återkommer på ”American dream”.
Rockhistoriens vingslag är ständigt närvarande, som alltid när det gäller musikarkeologen Murphy. David Bowie, Talking Heads och housemusik som den lät långt före edm flyger förbi i de tio spåren, inget av dem kortare än 5 minuter.
”American dream” är ett ambitiöst, lekfullt och delikat album som smyger sig på efter flera lyssningar. Ändå är det musikens omedelbara sätt att flytta mig till en särskild plats som får mig att falla pladask. LCD Soundsystem bildades i Brooklyn och det finns någonting odiskutabelt New Yorkigt över James Murphys musik. ”American dream” är doften av körsbärsträden i Green Point och eftersmaken av en burköl på den lilla baren Dick & Jane’s.

BÄSTA SPÅR: Första och sista låten. ”Oh baby” i sitt ljusblå fluff. Och så den avslutande tolvminutershymnen ”Black screen”, som nattsvart kontrast.

VISSTE DU ATT… albumomslaget är en möjlig hyllning till omslaget på den bortgångne författaren David Foster Wallaces roman ”Infinite jest” från 1996, en bok som James Murphy pratat om i intervjuer.

LYSSNA OCKSÅ PÅ: David Bowies ”Station to station”. Sången i ”How do you sleep” för tankarna till ett av Bowies bästa album.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

Instagram

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Bea Blom
  • Nöjeschef: Ylva Niklasson
  • Tf chefredaktör och vd: Lena K Samuelsson
  • Tf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB