ROCK Det har gått tio år sedan The National släppte ”Boxer”. Under det albumets allra sista sekunder frågar sångaren Matt Berninger sin älskade om den enklaste av tjänster, som ett bevis på deras kärlek. ”Darling, can you tie my string?” sjunger han hoppfullt.
Snabbspola fram till i dag och ”Sleep well beast” tar vid där ”Boxer” slutade. Bandets sjunde album inleds med textraden ”You said we’re not so tied together” och känns ofta som ett farväl till den kärlek som sångaren sjöng om för tio år sedan.
Som lyriker är det så Matt Berninger fungerar. Han väljer sina ord med sådan noggrannhet att han aldrig glömmer dem. Som få andra vågar han sig till hjärnbarkens dystraste sidor. Det gör att han känns nära, så nära att han ofta påminner om den där vännen som ringer klockan 03.00 varje gång han fått i sig ett glas för mycket.
Just den här natten öppnar Berninger upp lite mer än vanligt. Han pratar om ångest, död och ensamhet. Han pratar om alkoholvanorna som han ärvt från sin farbror och om att få hjärtat krossat på New Yorks finaste klubbar.
Musikaliskt tar The National upp tråden från förra albumet, fyra år gamla ”Trouble will find me”. Samtidigt ger de sig in på nya, mer lågmälda vägar i både sång och musik. Berninger låter ömhudad och nedslagen, som att klumpen i halsen inte får rösten att räcka till. Det är först halvvägs in, på ”Turtleneck”, som tempot märkbart skruvas upp. Sångaren sjunger så högt att rösten i stället brister. Det är även här vi hittar skivans största gitarrsolo.
”Sleep well beast” riktar flera gånger strålkastarljuset på gitarristerna Aaron och Bryce Dessner som spelar sina mest lysande riff och solon på 16 år. Likväl läggs gitarrerna stundvis åt sidan för att ge utrymme för elektroniska inslag, som i ”I’ll still destroy you” och ”Guilty party”. Rytmerna studsar ömsint på trumhinnan. För varje takt lämnar de efter sig lite mer melankoli, vemod och åtrå. På ett sätt som bara The National kan göra.
”I can’t find a lighter anywhere, I’m going crazy” sjunger Matt Berninger i ”I’ll still destroy you”. Ofta påminner han om den där vännen som ringer klockan 03.00 varje gång han fått i sig ett glas för mycket. Och jag har aldrig varit så här snabb att plocka upp luren.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!