The Radio Dept är både anonyma och fåordiga. Det gör ingenting, ikväll säger varje låt mer än tusen ord.

Tre låtar in på The Radio Depts spelning kastar jag en blick på personen bredvid mig. Han blundar och svänger långsamt med huvudet till höger, sedan till vänster. I sinnet är han någon annanstans, då och då öppnar han ögonen som för att påminna sig själv om var han faktiskt befinner sig.
Mindre händer det uppe på scenen. När bandet står där är de inte mer än fyra förmedlare av musik. Det räcker så. Inför publik låter de lika oklanderliga som på skiva. Lika utmärkande som anonyma. Scenen de står på är minst lika blygsam, färgskiftande ljusrör är den enda attiraljen de har med sig ikväll. Sångaren Johan Duncanson är fåordig, som mest bjuder han på ett ”tack” eller namnet på den låt bandet ska spela näst. Och när han försiktigt mumlar ”Death to fascism” känns det mer som ett ställningstagande än en presentation av nästa låt.
Det är något med den där anonymiteten som lockar. Utan att ens riktigt behöva bemöda sig lyfter The Radio Dept den aningen svala festivalstämningen. Det är just under den tredje låten, ”We got game”, som någonting händer. Publiken jublar, slänger armarna i luften och klappar både entusiastiskt och självmant i takt till musiken — så högt att Duncanson ger ifrån sig ett leende. När de dimmiga strålkastarna lyser över publikhavet och den distinkta basen skyndar på hjärtslagen hamnar även vi andra någon annanstans. 40 minuter senare, när spelningen närmar sig sitt slut, granskar jag min omgivning igen. Då har alla omkring mig slutit ögonen. 

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!