Vi ska alla den vägen vandra. Det går inte att undvika den dag då det oskyldiga livet slås i bitar. Vi har alla varit med om att vakna en morgon till en värld som plötsligt förlorat sin färg. Där allt är grått. Eller okej då – det kanske inte är mänsklighetens minsta gemensamma nämnare men ändå. För oss som har varit med om att förlora en pojkbandsmedlem rivs minnena upp igen. Jag har fortfarande inte förlåtit Robbie Williams för att han lämnade Take That.

Det var tjugo år sedan.

Det var Robbie Williams fel att Take That upplöstes några månader efter avhoppet. Det berättade jag också för honom när vi träffades i Oslo femton år senare. Vissa saker måste man ta ansvar för. När Mark, Howard, Jason och Gary splittrades den 13 februari 1996 tvingades brittiska myndigheter upprätta hjälptelefoner dit förtvivlade Take That-fans kunde ringa. Det var dyrt att ringa utlandssamtal på den tiden.

Med detta sagt. Det kommer att bli bra för de sörjande One Direction-fansen. Det gäller att vara starka och önska sin idol lycka till på sin nya plats i livet. Det kommer att bli bra. Det kan fans av Take That, Backstreet Boys och Westlife intyga. Det är det naturliga steget i ett pojkbands liv och karriär. Att fem alltid alltid alltid blir fyra.

Så varför skriver jag då detta? Är det för att kuppa in en Take That-video på Nöjesbladets sprillans nya musiksajt där nivån ska vara betydligt högre än att posta tjugotvå år gamla Take That-videos? Är det en del av min kampanj att få Gary Barlow adlad? Ja och ja. Kommer jag nu att få mitt konto avstängt? Eventuellt. Men det kommer att vara värt det. Idag är vi alla Directioners.

(Hör ni någon som skriker i tre minuter och fyrtiotvå sekunder så är det bara lilla jag.)