ROCK ”Get the point”.
”Big decisions”.
”Only memories remain”.
Jag skulle kunna skriva hela recensionen utifrån de låtarna och strunta i resten, men vi återkommer strax till dem igen.
”The waterfall” är kanske det svåra sjunde albumet för My Morning Jacket. Bandet har aldrig släppt en dålig skiva. Nej, den diskussionen tar jag inte. Inte i dag. Talk to the hand och ta en selfie.
Om du så väcker mig mitt i natten kan jag sätta mig upp och rabbla låtarna i rätt ordning på albumen ”The Tennessee fire”, ”At dawn”, ”It still moves”, ”Z”, ”Evil urges” och ”Circuital”.
My Morning Jacket har inte bara den tuffaste fågelarten, ugglan, som maskot. Som inget annat band på 2000-talet har de även lyckats få de som lyssnar, de som älskar musiken och förstår, att känna det som att de hör amerikanska musikhistorien för första gången.
Vi kan sitta här och käbbla om tycke och smak tills Sade släpper sitt nästa album och George R R Martin skrivit klart de två sista böckerna om Westeros. Men jag kan för mitt liv inte begripa vad vi exempelvis ska med Mumford & Sons, Band Of Horses och  The War On Drugs till när Jim James finns. Nej, det går inte. Hans röst borde huggas in bredvid presidenterna i Mount Rushmore.
Där The War On Drugs skriver fina atmosfäriska ljud sjunger den makalöse sångaren i My Morning Jacket evergreens. Där andra americanaband aldrig tar sig ut ur Neil Youngs och Bob Dylans hölador spelar The Jackets in covers på Pet Shop Boys, Erykah Badu, ”I could never take the place of your man” med Prince och ”Careless whisper” med Wham!. Bara för att nämna några stycken.
På ojämna ”The waterfall” utforskar de bland annat AOR-rock från 80-talet. Ibland låter det Journey. Ibland låter det som om Tears For Fears har rökt ner sig tillsammans med Led Zeppelins ”Houses of the holy”. Ibland går det att koppla produktionen till Simple Minds. Det var nog bara den genrestämpeln som saknades i deras pass. Var skulle de annars ta vägen? De har ju redan rest överallt med sin musik.
Det är emellanåt befriande och normbrytande jämfört med den classic rock som de kommer från. Men samtidigt får det gruppen att låta som alla andra. Det känns för första gången som om de anpassar sig för  i stället för att vara ett alternativ med egen kompass.
Vissa spår kommer säkert att låta helt fantastiska live. Jag är beredd att boka biljett till deras konsert i Amsterdam i höst för att få höra när ”Believe” antagligen förvandlas till en knock out som fäller Rocky Balboa.
Låt vara att ”The waterfall” är ett mellanalbum. Låt det vara så. Det är inte alltid de perfekta albumen man spelar mest. Och här finns tre låtar, tre magnifika och underbara spår, som fansen måste bearbeta genom att skapa egna minnen och historier till dem. Hur ska man annars hantera det?
”Get the point”.
”Big decisions”.
”Only memories remain”.
Där återvänder My Morning Jacket till den soul, kosmiska pop och country som alltid har varit deras fundament och utgångspunkt. Alla tre handlar om de förbannade uppbrotten och avskeden som vi med jämna mellanrum måste ta oss igenom, vare sig vi vill det eller inte.
Om resten av albumet gått i samma tydliga spår skulle ”The waterfall” ha blivit en syskonskiva till Bob Dylans ”Blood on the tracks”, Joni Mitchells ”Blue” och Björks ”Vulnicura”.
Själv lyssnade jag på dem under en sorgsen och skakig tågresa hem från en vän i Växjö. De kommer kanske alltid att betyda mer för mig än dig.