POP Hon har beskrivits som ”Kate Bush möter Aretha Franklin”. Den förstnämnda referensen har givetvis med Florence Welchs extravaganta yrväderestetik att göra. Den andra handlar om hennes pipa som hämtar kraft från det där stället som bara vissa artister har tillgång till. Den brittiska sångerskan har aldrig varit rädd för att synas. Eller höras. Welch fegar aldrig ur. Hon tar ut sina svängar.

Florence And The Machines förra skiva, uppföljaren till debuten ”Lungs” som släpptes 2009, hette ”Ceremonials” och var fixerad vid död och vatten. ”How big, how blue, how beautiful” handlar om att leva. Nog är det också omöjligt att sätta livet på snooze när Welch och bandet tutar förbi med blåsorkestern. Man vill släppa allt man har för händerna och rusa efter.

För det är blåsarrangemangen som är mäktigast på ”How big, how blue, how beautiful”. ”Queen of peace” låter rocken och blåset mötas och gå vidare i en perfekt symbios medan titelspåret lånar Narnia-arrangemangen från Spiritualizeds mästerliga ”Let it come down” och galopperar rakt fram. Det är så snyggt att man dånar.

Den 28-åriga Welch har blivit modevärldens stora bohemälskling och bandets tredje album fortsätter, inte så oväntat, att osa av brittisk nyhippieestetik. Det är musik som är som gjord för att förföra en publik som befinner sig utomhus på ett stort öppet fält. Trumslagen i ”What kind of man” osar av nedtrampat gräs och ljummen öl. Från första ackordet låter ”Ship to wreck” som den solklara öppningslåten på Glastonburys största scen. Florence And The Machine lyckas med det mesta.

Albumtiteln ”How big, how blue, how beautiful” får det kanske att verka som att Welch sjunger om vatten men beskrivningen syftar på horisonten i Los Angeles. Det enda spår som dock andas en aning LA är ”Long & lost” där Florence Welch låter som en mindre blasé Lana Del Rey.

Samarbetet med Markus Dravs – som tidigare producerat Arcade Fire, Coldplay och Angel Haze och som Welch valde för att hon gillade hans arbete med Björks ”Homogenic” – kan inte beskrivas som annat än en ren lyckoträff. Vem bryr sig om att skivan dalar en aning på slutet? Då är alla som vet sitt bästa ju redan halvvägs till Narnia.