GELSENKIRCHEN. Vanligtvis brukar det vara fyra personer på scen – nu är de måhända femtio.

Budgetallica använder sina mest hängivna som dekor, men även om arkivet länsas på några oväntade stycken så känns mycket som ännu en dag på jobbet.

Bättring på Ullevi? Det förutsätter jag.

Metallica har naturligtvis en gedigen proffsighet och en repertoar att luta sig emot. De vet att det ofta räcker att de dyker upp på scen för att folkmassorna ska strömma till och att de kanske inte behöver lägga i den där extra superväxeln för att befästa sin plats på toppen av metalberget.

Något som också sätter dem i en något prekär sits. Däri följer en säkerhet och trygghet om att själva namnet och ryktet är gott nog. Att det är fullt möjligt att sätta ihop ännu en sommarsväng i Europa – utan att egentligen ha något nytt att erbjuda. Mer än en bantad show och en ganska så omstuvad repertoar.

Vilket i sig innebär det i sammanhanget chockerande att ”Seek & destroy” flyttas till huvudsetet, medan ”Nothing else matters” och ”Enter sandman” får agera extranummer. Vågat och revolutionerande? Måhända inte så överraskande jättemycket.

För det är en aningen budgetbantad kvartett som nu kör ännu ett varv på vår sida Atlanten. Med en iscensättning som begränsar sig till en ryggfond av fanclubmedlemmar, några videoskärmar och laserljus under ”One”.

Det kan tyckas fattigt, och är det också på ett sätt, men samtidigt går det inte att undvika att bli tagen av det som ändå erbjuds. I repertoararkivet har ensemblen denna gång hittat exempelvis ”The unforgiven II” (inte spelad live sedan 1997), den arrangerar om ”The frayed ends of sanity” en smula och låter en lysande ”Fade to black” ge setet extra nerv och tanke.

Så. Nog finns det hopp även för Budgetallica ska bli the lords of summer ännu ett år.

Hoppas innerligen det visar sig den 22 augusti på Ullevi.