Startsida / Inlägg

Salo solo gör musik utan mål och mening

av Markus Larsson
Ola Salo
Ola poserar ensam med utsikt över Gröna Lund i Stockholm. Tyvärr är inte solodebuten ett nöjesfält. Foto: Ebba Olsson Wikdahl

olasalowildernessplus2Ola Salo
Wilderness
Universal

ROCK Magin försvinner snabbt.
Det är inte lätt att gå vidare för frontfigurer i stora band.
Tillsammans med de andra i The Ark var Ola Salo enastående. Jag minns stora och små konserter, på klubbar och festivaler, där det kändes som att hjärtat fick turbinmotorer och flög på 10 000 meters höjd. Det är fortfarande svårt att skaka av sig vissa versioner av ”Calleth you, cometh I”…
The Ark var en unik och udda samling glamdrottningar som bara genom att visa sig på scen predikade ett oemotståndligt ”var dig själv”-budskap. Där, någonstans mellan gitarristerna Martin Axén och Mikael Jepson, passade Jesus från Rottne perfekt.
Efter att ha lyssnat på Ola Salos solodebut blir det tydligt hur viktig gruppdynamik kan vara för kreativiteten. Ytterst få lyckas sjösätta en solokarriär som överträffar det framgångsrika moderbandets största stunder.
För det mesta blir det som, ja, ”Wilderness”. Lite mer riktningslöst, lite ointressantare, lite tröttare och lite glanslösare.
Det går att känna igen Ola Salo i vartenda spår. Den religiösa symboliken går igen i både körarrangemang och låttitlar som ”Come holy spirit” och ”Walk on water”. Det låter alltjämt som att han gör ikoniska oljemålningar av rockmusikaler, Bowie och bombastiska 80-talshits med gotiska utsmyckningar på melodiernas tornspiror.
Texten i ”Rip your heart out” är som en sammanfattning av Salos karriär, från 1991 och fram till i dag. Han sjunger om nödvändigheten i att slita sitt hjärta ur kroppen och hålla upp det för allmän beskådan. Det är enda sättet att nå ut och beröra.
Men allt blir ungefär som Salos medverkan i ”Så mycket bättre” – dramatiskt men tråkigt. Många låtar är inte riktigt färdiga. Det verkar som att Ola Salo inte har någon aning om var han och musiken ska ta vägen. Formen och soundet haltar. Argumenten för varför någon ska lyssna på det här i stället för The Ark är få.
Att ”Wilderness” skulle vara början på en lång och fruktsam solokarriär är högst tveksamt. Det mesta känns som när Di Leva slutade att skriva hits för alla och fick nöja sig med att vara en karaktär.

Bästa spår: ”Calling on the curious”. Där, i gitarrerna som kammar trollfrisyr på Robert Smith i The Cure, kan det finnas en väg framåt.
Visste du att… den första låt som Ola Salo skrev hette ”Raggarbilar”? Han var fyra år gammal.
Lyssna också på: ”Fresh blood” med Matthew E White. Betydligt mer angelägen vit gospel.

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Ronja De Boer
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB