NU METAL För vad som känns som eoner sen – det vill säga runt millennieskiftet – var Los Angeles-kvartetten verkligen uppe i smöret. De sålde obscena mängder av sin självbetitlade debutskiva, marknadsfördes av Sharon Osbourne och hade en kajalsmetig cybergothimage som fick Sigue Sigue Sputnik att se ut som A-Teens. Sen gick allt åt skogen, som det ju emellanåt gör, i en salig härva av droger och slagsmål vilket har gjort att det tagit hela 13 år mellan föregångaren ”Dark days” och nu aktuella ”Rivals”. Bäst fungerar comebacken som ett borttappat vykort från förr. Såväl Al Jourgensen-gästade ”Suffer in silence” som ”Another nail in the coffin” och ”Wait” låter som en typ av lightindustriella stufflåtar som kunde välta dansgolvet på Star Bar anno 1999 och visst har musiken ofta ett hisnande skönt groove. Ändå blir det aldrig en mullermatta som träffar på djupet. Trots ett gott utförande är skivan mer som en journalfilm, ett slags ”Minnenas television” med säckiga byxor, än något som förklarar för världen varför Coal Chamber verkligen behövs just 2015. Och ärligt – Dez Fafaras entoniga grötsång gör sig bättre i DevilDriver.

BÄSTA SPÅR: ”Empty handed”.