POP I det tidiga 90-talets brittiska gitarrpopvåg satt Rides långa pojkluggar och randiga t-shirts på något vis extra intensivt ihop med hur musiken lät.
”We were the shoegazing Monkees”, som Oxford-orkestern säger i en ny intervju i Uncut.
När nyheten om sommarens återföreningsturné kom, med bilder på sångaren Mark Gardener i hatt för att lugg inte längre är möjlig, kändes den långt ifrån lika självklar som Blurs comeback.
Men en lång rad stora festivaler har Ride på affischen så det verkar finnas ett sug efter drömska gitarrer igen.
Och det är ju det bandet, det tidiga Ride, vi vill minnas. Som på albumen ”Nowhere” och ”Going blank again” tog soundet från House Of Love och My Bloody Valentine och adderade extra pop.
Sedan vinglade de ut i två album av dålig stämning och ännu sämre rockpsykedelia innan de splittrades 1996.
”OX4” är egentligen en 14 år gammal samling som släpps på nytt för att febra upp turnén. Och snarare en karriärskronologi än en ”best of” då den rymmer onödigt mycket från de senare skivorna.
Men det bra Ride låter i dessa 90-talsretrotider faktiskt bättre än på länge. Finns kanske hopp för den där turnén ändå.
BÄSTA SPÅR: ”Twisterella”.