NORRKÖPING. Det är svårt att inte så smått imponeras av Alissa White-Gluz.

Även då timmen är sen är hon ett blåhårigt yrväder längst fram vid scenkanten, growlar lungorna ur sig, helikopterskakar på huvudet och gör på något sätt Östgötanatten till sin.

Att följa på In Flames ûbersprakande show bara minuterna tidigare är naturligtvis ingen lätt sak. Och även om grupperna i alla fall på pappret delar ett musikaliskt släktskap i den göteborgska melodidödsfamiljen så drar Arch Enemy åt ett annat håll. Konsekvent trogen sin metal, närmast löjligt ekvilibristisk och uttryckstrogen och med två ideologiska punkfingrar upp i anus på det som förtrycker och förtär den lilla människan så följer de en helt annan livskurva.

Naturligtvis låter det väldigt strålande. Såväl Michael Amott som nytillkomne Jeff Loomis (ex-Nevermore) glänser med gitarrövningar värdiga vilken musikhögskola som helst och låtmaterialet är en tankegång som når en självklar slutsats allt som oftast.

Samtidigt får kvintetten också lida av torsdagkvällens i sammanhanget snåla publiksiffror. Hur mycket frontkvinnan än försöker få igång en inkluderande stämning flyger den ofta ändå förbi i de ganska så glesa och väldigt huttrande leden som kämpar sig kvar i snålkylan.

Därför stannar det vid att vara bra och tjusigt framlagt. Men också en angelägenhet mest för de mest uthålliga och hängivna.