NORRKÖPING. – Vi tänkte bara spela några låtar för er … om det är okej.

Brian Fallons hälsningsord mellan ”1,000 years” och ”Biloxi parish”, framförda på väldigt bomullsmjuk New Jersey-accent, säger nog mer om helheten än vad som egentligen är tänkt.

För det finns ju något nästan blygt och försagt över tilltalet. En ganska så charmig skolpojksförlägenhet som gör att The Gaslight Anthem emellanåt känns som att de ber om ursäkt för att de stjäl publikens tid från något annat än kräver plats och uppmärksamhet.

Hur sympatiskt det än må vara så är agerandet ingen underhållning som välter ett solstekt festivalfält. En vill ju hellre bugga och sjunga med från mungipan än kasta sig in i något mer fysiskt deltagande. För en gångs skull avnjuta på avstånd insvept i en trygg famn än storma kravallstaken.

I det sammanhanget är det själva låtarna som får föra gruppens talan. Även om stora delar av det senare materialet är mer bredbent och soulfyllt än den tidigare repertoarens Springsteen-möter-Lifetime-livliga stycken finns det en djupt traditionsrotad låtskrivarglädje i såväl ”Too much blood” som ”Helter skeleton”.

Det tar sig därför först mot slutet. Temperamentet höjs i och med ”1930”, ”Howl”, ”The ’59 sound” och den väldigt spontant upplockade Misfits-covern ”Astro zombies”.

Kom igen, boys. Ni behöver inte be om ursäkt för er. Det finns ju potential för att kräva åhörarnas uppmärksamhet och kärlek.