Startsida / Inlägg

En brinnande reaktion mot allt

av Per Magnusson
”All dressed up and ready to go”, proklamerade Refused för 17 år sedan i ”The shape of punk to come”. I dag: mer nerklädda, fortfarande förbannade.
1609619027RateRefused
Freedom
Epitaph/Playground

PUNKROCK Det var i slutet av 90-talet som Refused startade en liten armé. Jag tog värvning någon gång i gymnasiet. Deras fusion av punk, frijazz och techno var ett intelligent och sexigt alternativ till allt jag hört tidigare och jag satte ”The shape of punk to come”-affischen i Gallerix-ram över sängen. Konserterna däromkring – i synnerhet den i en liten källare i Alvesta – är fortfarande bland det bästa jag sett.
Jag spelade i punkband som lät väldigt mycket som Refused. Vi utförde små gulliga aktioner mot McDonald’s. Strödde fågelfrön på uteserveringen och betraktade triumferande duvinvasionen som följde och gästerna som flydde. Jag läste Marx, blev vegetarian och såg ut som en budget-version av Dennis Lyxzén i Puma-skor, pappas chinos, korpsvart hår och kajal-målade ögon. Allt kulminerade när mitt band fick supporta nystartade The (International) Noise Conspiracy på Elvagården i Växjö. Jag var dock inte med på spelningen, eftersom jag redan flyttat till London och börjat lyssna på The Smiths.
För förutom att Umeå-kvartetten fick mig att öppna ögonen och ifrågasätta ungefär allt i min omgivning bestod Refused-revolutionen för mig – så här i backspegeln – i att bandet tog mig vidare till popmusiken. Jag hade tidigare nästan uteslutande lyssnat på metal. Metallica, Pantera och Sepultura, för det gjorde en helt enkelt i skogarna där jag kommer ifrån. Men Refused, med sin androgyna estetik, blev min språngbräda till en ny värld med bättre frisyrer, skjortkragar och pressveck och band som Oasis, Blur och Suede.
Jag har svårt att tro att Refused har en lika radikal effekt på någon under 20 i dag. Yung Lean och hans sorgsna pojkar och flickor har tagit över den stafettpinnen. Nej, Refuseds comeback handlar mer om nostalgi för dem som var med när det sist begav sig. Men – faktiskt – långt i från bara.
För mitt i vårt brinnande främlingsfientliga, köttromantiserande, naturutplånande nu – en ännu farligare tid än det nynazismens 90-tal som Refused debuterade i – känns deras återkomst inte bara berättigad utan faktiskt viktig.
På sitt fjärde album ”Freedom”, med årets snyggaste omslag, kanaliserar de den ilska vissa av oss känner över sakernas tillstånd.
Det händer redan i inledande singeln ”Elektra” när Dennis Lyxzén, David Sandström, Kristofer Steen och Magnus Flagge släpper på alla reglar i refrängen. Den låter som en blandning mellan ”New noise” och ”Worms of the senses/Faculties of the skull” från 17 år gamla föregångaren och Dennis Lyxzén lämnar en öppen dörr för kritiker när han sjunger ”Nothing has changed”.
Men det är uppenbart att Refused också söker en väg framåt. Som i den aviga ”Old friends/new war”och den snäsiga ”Françafrique”. Och ”Thought is blood” och ”Servant’s of death” är bara två exempel på att Umeå-bandet fortfarande är förmögna att skapa unik, stenhård musik med nyss förlorade Ornette Colemans sväng.
”War on the palaces”, som skulle kunna urarta i gubbig Rolling Stones-boogie med blås-sväng – och som delvis gör det också – räddas ändå till slut av bandets trotsiga beslutsamhet att fortsätta utmana rockens konventioner.
Den överjävliga batteristen David Sandström är bandets motor, Dennis Lyxzén dess chefsideolog och agitator. Han har aldrig kommit mer till sin rätt som artist än han gör i Refused. I dag bottnar han mer än någonsin i sin revolutionslyrik, den mörkaste han skrivit om folkmord, sexism och unkna europeiska ideal.
2015 kommer bandet troligen att inspirera löpande skäggmäns kamp mot kalorier snarare än tonåringars dito mot kapitalismen. Med det sagt: Refused utgör alltjämt en brinnande reaktion mot allt från SD till TV4:s program ”Grillmästarna”.

BÄSTA SPÅR: Refused är ju egentligen ett popband, bara att de råkar sjunga om fransk kolonialism. Det hörs särskilt i låten med den typiska titeln ”Françafrique”.
VISSTE DU ATT: Johan ”Shellback” Schuster har producerat två av spåren på ”Freedom”; ”Elektra” och ”366”. Resten av albumet är producerat av Nick Launay.

LYSSNA OCKSÅ PÅ: Taylor Swifts ”1989”. I dag, till skillnad från på 90-talet, existerar all musik sida vid sida på internet. Det gör det möjligt för väsensskilda akter som Refused och Taylor Swift att dela producent.

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB