INDUSTRIMETAL Till skillnad från sin namne Bob i den klassiska Hasse & Tage-sketchen struntar Rammstein-frontmannen i att önska den gröna sidan upp – här är det i stället brunt och gult som gäller. Förvisso har tysken aldrig varit den som ägnat sig åt subtiliteter – en lyrikkarriär som rymmer epos likt ”Pussy”, ”Mann gegen mann” och ”Bück dich” lämnar snålt utrymme åt sånt – men då han för första gången helhjärtat hänger sig åt det engelska språket klampar han hårt i klaveret. Förvisso hävdar upphovsmannen att stycken likt ”Ladyboy”, ”Fat”, ”Fish on”, ”Praise abort” och ”Golden shower” är ämnade att provocera fram en reaktion hos lyssnaren, att väcka hen ur någon slags likgiltighet. Okej, här är en reaktion: Det här är bara plumpt, pubertalt och korkat på ett generande gubbsjukt sätt. Liksom mer ”Benny Hill” än ”South park”, snarare sjaskig än sexigt dekadent. Det som ändå hindrar Till från att pillertrilla rakt ner i avfallskvarnen är Peter Tägtgrens läckra tonsättning av pinsamheterna. Med fullt fokus på denna är projektets debutskiva snyggt Pain-lyxig, melodirik och pråligt arrangerad, vilket också gör det aningen lättare att svälja den beska textmedicinen. Men ärligt – om det nu är humor och göka som är huvudsyftet – hur kunde ni missa den uppenbara albumtiteln ”Under the double cuckoo”?

BÄSTA SPÅR: ”Yukon”.