NORRKÖPING. Vid sidan av Slayers Tom Araya måste basisten John Campbell vara metalscenens mest sympatiska moshjultomte. En supergrå Saruman-figur, visuellt närmare valfritt Sweden Rock-band på senpåkommen återkomstturné .

Det är en skön kontrast mot Virginiatruppens konfrontationsbenägna musik. För den har verkligen bara ett känsloläge: Allt rusar rakt fram – direkt upp i nyllet. En förvisso välbalanserad thrashavveckling som satsar mer på kraft och gung än hastighet, men som också emellanåt faller på eget grepp.

Det blir ju lite jämntjockt emellanåt. För snålt tilltagen fallhöjd och differentiering mellan exempelvis ”Walk with me in hell”, ”Laid to rest” och ”Omerta”. Ett bullrigt täcke som värmer för stunden, men som du inte nödvändigtvis måste ta med dig i sängs då kvällen är sen.

Ibland krävs det lite mer uppvaktning för att få ligga. Även på festival.