Rise Against
Plats: Luna, Bråvalla. Bäst: ”Survive”. Sämst: Jag kräver fortfarande att få höra ”Historia calamitatum” live. Så är det bara.

NORRKÖPING. Mitt i publikhavet nära scenen befinner sig en vilt moshande pizzabit och två varmkorvar. En slump som känns som en tanke och lite för bra, speciellt då Chicagogruppen mellan varven lite snorkigt liknas vid snabbmatspunk. Några förvisso lockande och aptitliga munsbitar för stunden, men likväl ett quick fix-alternativ till mer intellektuellt utmanande Bad Religion och Good Riddance.

Detta är emellertid bara en del av sanningen, för nog har kvartetten under karriären samlat på sig en hel del som gör att den inte behöver ses som en storbolagslanserad kopia på genrens ideologiska förfäder. Det låter för det mesta lagom kittlande och lättbegripligt agitatoriskt. Ett älskvärt uppror mot hemlandets politiska skamfläckar – Sverige hyllas exempelvis för att ha stått förebild åt USA:s nya sjukvårdssystem – som aldrig egentligen hänger sig åt det akademiska eller överdrivet teoretiska.

Odiskutablelt är att det går hem. En väldigt ”Against the grain”-kärvänlig ”Collapse (Post-America)” får igång en rykande circlepit – pizzabiten och en av korvarna är naturligtvis med – medan ”Prayer for the refugee” effektivt förklarar nödvändigheten i att öppna famnen mot dem i nöd.

Samtidigt känns det inte utmanande på ett riktigt sätt. Systemkritiken känns nästan allmängiltig och föga tankeväckande för svenska öron, en medhårssmekning snarare än en taggig näve upp i Maraboutunneln.

Så nog finns det fog för den där snabbmatsliknelsen. Även om den ändå inte berättar hela bilden.