Fem långa mil av självgod jazzrock
av
Scen: Festival stage, Sweden Rock
Bäst: ”Africa”. (Förutom det avslutande allsångsjoddlet.)
Sämst: Finns mycket, men… ”Stranger in town”.
NORJE. Vad har vi gjort för att förtjäna detta? Toto är lika rafflande som den olympiska idrottsgrenen 50 km gång. Starten går och bandet börjar promenera. I ledningen: gitarristen Steve Lukathers övertända svajarm. Det tar sin lilla tid att lunka sig igenom fem mil av självgod jazzrock, pophistoriens blötaste synthljud och alla långa uppförsbackar av solon och synkoper. Stegfelen och regelbrotten är många. Domarna varnar bandet flera gånger. Det röda kortet åker bland annat fram när klaviaturgycklaren David Paich leker tittut med publiken bakom en högtalare. Ja, det händer faktiskt på riktigt. Lukather varnas också för en mycket okänslig tolkning av Jimi Hendrix ”Little wing”. Alla i publiken som orkar se hela konserten förtjänar en guldmedalj. För precis som i gång borde Toto ha diskats efter tre varningar. Det vill säga efter en kvart.