Okej. Jag erkänner – jag hade ju så jävla fel. Helt off the chart.

Så jag pudlar.

Viftar på svansen och säger: Vov, vad tokigt det blev.

För nu är det ju inte så att jag förra året gjorde min sista Sweden Rock Festival som avlönad och emellanåt avskydd tyckare. Vilket kändes som en helt rimlig och logisk slutsats när det skrevs, men som av olika anledningar inte har blivit verklighet. Exakt vad denna reträtt beror på anser jag mig inte vara tvungen att redogöra för, men med tanke på mediabranschens ständiga omstöpning (läs bara min andlige ledare Jan Helins egna inlägg i ämnet) är det bara att förhålla sig till en annan verklighet där allt inte blir som en har tänkt sig. Speciellt inte över ett så gigantiskt tidsperspektiv som ett år.

Det betyder inte på något sätt att jag har gjort reträtt på de ord jag skrev den 10 juni förra året: ”Jag är proppmätt, till kapaciteten uttömd och mentalt väldigt klar.”

I år har vi emellertid gjort några logistiska förändringar för att skänka fräschör åt det hela. I stället för att ockupera ett par friggebodar i Monsunen, strax bakom festivalområdet, kommer Markus Larsson och jag att bo på hotell på annan ort. Vilket innebär ett uns av normalitet i festivalbubblan. En känsla av att inte existera i en parallell verklighet och – inte minst – för att bryta den måndag hela veckan-tillvaro som har präglat de senaste åren.

Därför gör jag som ett av årets huvudnamn Judas Priest – och tar tillbaka mitt pensionsbesked. Ni får dras med mig på plats i Norje även i år och förhoppningsvis kommer vi ha lite kul ihop i alla fall.

Och dessutom – exakt var passar det bättre att göra en pudel än just på Sweden Rock?