NORJE. Låttitlarna talar för sig själv.
De ger en perfekt beskrivning av musiken, speciellt om man översätter dem till svenska:
”Ready to rock” (Redo att rocka). ”Chewin’ the fat” (Tugga på fettet). ”Cheap wine & cheaper women” (Billigt vin & billigare kvinnor). ”Black dog barking” (Svart hund skäller). ”Stand up for rock’n’roll” (Stå upp för rocken).
Men Airbourne är nästan en komisk kopia av AC/DC. De kommer från Australien, bar överkropp är givetvis ett måste och medlemmarna ser mindre ut än sina instrument.
Gruppens låtar hade lika gärna kunnat heta ”Let there be rock”, ”For those about to rock” och ”Rock’n’ roll damnation”. Fast det glada coverbandets versioner når inte ens upp till Angus Youngs hälsena.
Behållningen är den våldsamma energin. Om en Duracellkanin laddats med Airbourne skulle huvudet ha flugit i luften som en champagnekork och landat i Olofström.
Bandet älskar verkligen att rocka. Sångaren Joel O’Keeffe älskar det så mycket att han måste klättra upp för ena högtalarstapeln och rocka på rekordhöjd.
Men jag gissar att publikens entusiasm främst beror på att Airbourne är det närmaste de kommer att få se AC/DC på Sweden Rock.
Eller som riffmästarna egentligen borde heta utan Malcolm Young – AC.