NORJE. Efter Mötley Crües bukstötning på största scenen strax innan är Upplands Väsby-gruppen något av en uppenbarelse.

Den har ju energin. Kunnandet. Entusiasmen. Och en Erik Grönwall som skjuter ut som en champagnekork på scenen i öppningsnumret ”Point of no return”.

Från att ha varit ett ungcharmigt uppstickargäng i början av karriären (det har ju trots allt bara gått sju år sedan skivdebuten) har Heat nu spelat till sig en liverutin som andas proffsighet. Den både ser bra ut och låter förträffligt – från Eric Rivers gitarrhjälteposer till ”Living on the run” och ”Inferno”.

Låtuppställningen har emellertid svackor. Att ”Mannequin show” påminner lite för mycket om Barbra Streisands ”Woman in love” och ”Heartbreaker” låter som andrahandssorteringen från Bon Jovis åttiotal må vara hänt, men de hade lätt kunnat balanserats upp med några fler bidrag från förstlingsverket och ”Freedom rock”.

Men i ungefär 90 minuter är det precis den hetta som gör att iskylan i Blekingenatten blir lättare att uthärda.