NORRKÖPING. Inget nytt ute, inga fler spelningar i år, ingen press.
Kanske inte så konstigt att Lars Winnerbäck känns mer bekväm på scen än någonsin.

Möjligen har den där harmonin något att göra med att han är nyförlovad också.
Men den gränslöst älskade sångaren och låtskrivaren från Linköping har ju aldrig riktigt klarat av att ta in hur populär han är, ofta sett förlägen eller rent av besvärad ut när publikens spontanhyllningar mullrat som värst på konserterna.
I kväll är Lars Winnerbäck bara relaxad och road. Det finns ingen skiva att sälja, ingen turné som ska ut och rulla på något särskilt tema, utan det handlar bara om att genomföra årets enda, gissningsvis tämligen välbetalada, spelning på ett så kul sätt som möjligt.
Så Winnerbäck ger hemtraktsfestivalen vad den helst vill ha. Gamla favoriter över hela linjen.
Inledande ”Vem som helst blues” görs i en soft, effektivt återhållen version. Även ”Hosianna” kommer närmast västkustrockigt sval och mörka balladen ”Ingen soldat” lämnar sångaren i långa bitar över till publiken så att raderna om skärvorna, rispan och vreden ljusnar till något kraftfullt och förenande.
Som alltid med den här sortens spelningar gör frånvaron av tydlig linje och överraskningar att den riktiga spänningen uteblir.
Visserligen låter bandet, med folk från bland annat Weeping Willows och Hellacopters, lika väloljat som vore de mitt uppe i en turné. Det fränare soundet hos de här ärrade herrarna är djupt hälsosam för Winnerbäcks traditionsstinna svenskrock och inte minst gitarristerna Ola Nyström och Johan Persson excellerar med elektriska solon.
Men det är nästan bara i slutet som Winnerbäck mäktar röra sig utanför trygghetszonen och leverera något litet extra.
Inför ”Söndermarken” skiftar bildskärmarna, som dittills gått i sobert svartvitt, till färg och sångaren berättar om ”en tätort inte långt härifrån” som han i perioder har försökt skaka av sig men alltid kommer att vara en del av honom.
Sedan kommer den här låtskrivarens största stycke provinsrock, det om tandläkarväder och nyponbuskar, i en ovanligt skör och rörande version.
Och i extranumret, den lika episka ”Utkast till ett brev” med Winnerbäck på munspel och Johan Persson på piano, är 39-åringen rent av nere vid kravallstaketet och hälsar på fans.
Det ser, faktiskt, ut som att han njuter av det.