Det går omöjligt att promenera runt bland fleecefiltarna och lördagsmyset i Botaniska Trädgården utan att undgå kvällens mest dominerande samtalsämne. Någon i publiken erkänner till och med och utan omsvep att han är här av en enda anledning – att höra Dire Straits-klassikerna. Oavsett hur många eller starka soloalbum Mark Knopfler släpper lever han i skuggan av sitt livsverk.

Och inget kunde vara tydligare den här småtrevliga sommarkvällen, kantad av nickande huvuden och mjuka gungknän. Det är den förlösande Dire Straits-signaturen ”Sultans of swing” som drar största jublet, trots att den i kväll knappast går till historien som gitarristens mest övertygande stund. Själv döper Knopfler den efteråt till ”the cold hand version”. Annat lämnar större avtryck, som de överbegåvade multiinstrumentalisterna som hela tiden lyfter Knopflers sammetsunika gitarrfingrar. Den juniförrädiska nattkylan sätter visserligen några käppar i hjulet för gitarristen i kväll. Men mest av allt är Uppsalakonserten vacker, värdig och välspelad.