NORRKÖPING. Som bäst?
Då är konserten en underbart dum karneval där Maskinen och publiken tillsammans kopplar ur sina hjärnor och hoppar på dem.

En kollega i mitten av konserten:
”Maskinen blir nästan sämre ju fler låtar de skriver”.
Kan förstå vad hen menar.
Duon kan knappast återupprepa konserter där varenda låt kändes som en händelse i sig. Alla som såg deras hysteriska spelning på Peace & Love-festivalen 2011 vet.
Maskinen drog mer folk än huvudakten The Strokes som spelade på största scenen längre bort och fick folk att, bokstavligt talat, stå och dansa i björkarnas trädkronor.  I 50 minuter var centrala Borlänge en gigantisk mosh pit.
Där är de inte nu. För varje nytt släpp får musiken fler nyanser. Det är måhända en oundviklig utveckling. För de flesta skulle det dessutom vara något positivt.
Men personligen vet jag inte vad man ska göra med titelspåret från senaste ep:n ”Stora fötter stora skor”. När Maskinen gör soulpop med ett two step-beat tävlar de med dussintals andra namn i samma eller liknande genrer. Där är Frej Larsson och Herbert Munkhammar ordinära.
Det är bättre, mycket bättre, när de varvar upp låtarna tills motorn skär sig och däcken börjar brinna.
I det enkelspåriga och korkade, där texterna har tourettes och mest består av en massa coola ord som staplas på varandra, är Maskinen två herrar på täppan.
Electro? Hiphop? Baile funk? Pop? Spanska? Ole, dole, doff? Publiken bryr sig lika lite som upphovsmännen. Alla eventuella analyser är onödiga.
Actionnivån och energin i ”Krossa alla fönster” och ”Segertåget” är som en tecknad massaker med Itchy & Scratchy.
Framför allt är ”Alla som inte dansar”, med dess berömda catchphrase ”alla som inte dansar är våldtäktsmän”, fortfarande partyts hövding.
Ingen framför scenen står stilla. Ingen vill bli åtalad för sexualbrott i Maskinens domstol.